Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafsuttern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afsikter, och sedan iakttogo de den största
vaksamhet och försiktighet, då de gingo upp på land.
Då sågo de sig noga omkring, satte upp nosen
och vädrade åt alla håll, och när de sent omsider
vågade lägga sig ned, rusade de ofta förskräckta
strax upp igen, spejade uppmärksamt ännu en
gång eller skyndade tillbaka till hafvet. Då de
förekommo i flock, voro alltid vakter utställda åt
alla väderstreck. Icke sällan voro de gemena
fjällrackorna äfven här oss till förargelse; de väckte
nämligen upp uttrarne ur deras sömn eller höllo
dem ständigt vakna. Därför måste vi allt jämt
uppsöka nya jaktmarker och vandra längre och
längre bort; en mörk natt måste vi föredraga
framför en månljus, stormen framför lugnet för
att komma åt dessa djur, hvilkas kött utgjorde
vår enda föda. Oaktadt alla dessa svårigheter
ihjälslogo vi dock från den 6 september 1741 till
den 17 augusti 1742 öfver 700 stycken och förde
deras pälsar såsom segertecken med oss till
Kamtschatka. Men emedan man ofta onödigtvis och
blott för pälsens skull dödade dem, ja till och
med icke sällan lät dem kvarligga på platsen med
hull och hår, i fall skinnet icke var tillräckligt
svart, så blefvo de snart så sällsynta, att vi fram
på våren, då provianten tagit slut, måste gå ända
till 50 verst långt bort från våra bostäder, innan
vi kunde få syn på någon hafsutter.»
Steller säger vidare: »Till detta djur stå jag
och mitt sällskap i största tacksamhetsskuld, enär
det omkring sex månader utgjorde vår enda föda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
