Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarhundar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var så rörande snäll, och ’Kaifas’ huru stolt och
präktigt hade han icke gått på till det sista.
Troget och uthålligt hade de släpat för oss under
hela färden, och nu, då bättre dagar med
öfverflöd på färsk mat kunde emotses, måste de säga
farväl åt lifvet. Slakta dem på samma sätt som
de andra kunde vi icke, vi offrade en patron på
hvardera — Johansen sköt min hund bakom ett
iskast, och jag hans — det var ett tungt värf.»
Mohren hade gjort sin tjänst, och mohren fick
ej blott gå, utan måste dö! Man kunde ej längre
hafva nytta af hundarna, och de skulle »förorsaka
för mycket besvär»! Att det ålåg honom någon
skyldighet mot de djur, som under så lång tid
sträfvat, slitit och svultit för hans skull, tyckes ej
hafva fallit Nansen in.
På helt annat sätt betedde sig de engelska
officerare, som deltogo i kapten Scotts isvandring
under den engelska sydpolarexpeditionen. Äfven
här måste ju hundar dödas för att föda de andra,
men man gjorde allt för att antalet dödade skulle
blifva så litet som möjligt, och när man vände åter,
sökte man rädda de öfverlefvande och drog de
sjuka djuren på slädarne. Den 3 januari 1903
heter det t. ex. i kapten Scotts dagbok: »Att gå
åtta eller nio (engelska) mil om dagen tyckes icke
vara mycket arbete för äfven en trött hund, men
det är likvisst för mycket för våra, och de störta
dagligen. I går föll den stackars lilla ’Nell’ under
marschen, försökte att resa sig, men föll åter,
seende sig omkring med det mest rörande uttryck.
Hon blef transporterad till aftonen, men var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
