Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Första boken. Hur ett dåligt rykte smides ihop - 7. Spökhusets ägare en visionär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Därutaf att det flera gånger händt honom, att han i
fullkomligt klart hafsvatten oförmodadt träffat på tämligen
stora djur af olika former af maneternas släkte, som efter
upptagandet ur vattnet liknade en mjuk kristallmassa, men
sedan de blifvit släppta i vattnet igen, genom sin
fullkomliga likhet därmed i genomskinlighet och färg, till den
grad sammansmälte med sitt medium, att de alldeles
försvunno däri — däraf slöt han, att eftersom genomskinliga
lefvande varelser bebodde vattnet, sådana äfven mycket
väl kunde bebo luften. Fåglarna bebo icke luften, äro
icke dess invånare, de äro dess amfibier. Gilliatt trodde
icke på en obebodd luft. Han resonerade på följande sätt:
Eftersom hafvet är fullt, hvarför skulle luften vara tom?
Luftfärgade varelser kunna mycket väl försvinna i
solljuset och undgå våra blickar: hvem kan bevisa, att de icke
finnas till? Analogien fordrar, att luften måste ha sina
fiskar, lika väl som hafvet har sina; dessa luftfiskar måste
vara genomskinliga, en det skapande förutseendets
välgärning mot oss, ej mindre än mot dem. Alldenstund
de släppa dagsljuset igenom sina kroppar, icke göra någon
skugga och icke ha några för oss synbara konturer, måste
de förbli fullkomligt okända för oss och vi kunna aldrig
fatta dem. Gilliatt trodde, att om man kunde uttorka
atmosfären, liksom man tappar ut en sjö, och om man
fiskade i luften på samma sätt som i en insjö, så skulle
man träffa på en hel hop öfverraskande saker. Och,
tillade han i sitt drömmeri, mycket skulle därigenom bli
förklaradt.
Drömmeriet, som är tanken i sitt stadium af nebulosa,
gränsar till sömnen och befattar sig mycket med denna sin
gräns. Luften, bebodd af genomskinliga varelser, tänkte
Gilliatt, vore början till det okända; men bortom den
öppnar sig det möjligas ofantliga värld. Där råda andra
väsenden, andra förhållanden. Ingenting öfvernaturligt,
endast den för oss fördolda fortsättningen af den oändliga
naturen. Gilliatt hade under den förening af arbete och
sysslolöshet, som utgjorde hans lif, blifvit en bisarr
observatör. Han företog sig till och med att observera
sömnen. Sömnen står i kontakt med det möjliga, som vi äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
