Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Tredje boken. Durande och Déruchette - 1. Fågelkvitter och rök - 2. Utopiens evigt samma historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
där hon var bosatt, voro eleganta men inkorrekta, med
hattar med blommor på hela året om. En oskuldsfull
panna, en smidig och yppig hals, mörkblondt hår, en
bländhvit hy med några lätta sommarfräknar, friska och fylliga
läppar och på dessa läppar småleendets ljufva och farliga
solglans — sådan var Déruchette.
Ibland om aftnarna, då solen gått ned, i det
ögonblick då natten börjar lägga sig öfver hafvet och
skymningen liksom injagar skräck hos själfva vågorna, såg man
i gattet till S:t Sampson, buren på de dystra vågkammarna, ’
en besynnerlig, oformlig massa, en vidunderlig skuggbild,
som hväste och spottade, en förfärlig tingest, som
rosslade som ett vilddjur och rökte som en vulkan, ett slags
hydra, spottande i skummet och släpande med sig ett ’
töcken, komma inlöpande och under ett hiskligt slående med
fenorna och med ett gap, hvarifrån sköto ut lågor, rusa i
väg mot staden. Det var Durande.
Utopiens evigt samma historia.
En ångbåt i La Manches farvatten 182’ var en
vidunderlig nyhet. Den satte hela den normandiska kusten i
en skräck, som länge höll i sig. Nu korsa tio eller tolf
ångfartyg hvarandra under en hafshorisont, utan att någon
människa bryr sig om att lyfta blicken på dem, med
undantag möjligen af någon kännare och specialist, som på rökens
färg kan säga, om de bränna walesiska eller newcastlekol.
De passera förbi, det är bra. Ett välkommen, om de
komma, och lycklig resa, om de gå.
Man var under första fjärdedelen af
adertonhundratalet mindre likgiltig i fråga om dessa uppfinningar, och
dessa mekaniska vidunder och deras rök sågos i synnerhet
med oblida ögon af öborna i La Manche. . I denna puritanska
4. — Väictor Hugo. Hafvets arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
