Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Tredje boken. Durande och Déruchette - 11. Friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
Detta slags uppfostran vänder sig alltid förr eller senare
mot en själf.
För öfrigt var han själf ännu kinkigare. Den man han
tänkt sig för Déruchette måste äfven till en viss grad vara
en man åt Durande. Han skulle velat se båda sina döttrar
på en gång försörjda, han skulle velat, att den, som förde
den ena, äfven kunde bli lots för den andra. Hvad är en
äkta man? Jo, en kapten under en seglats. Hvarför icke
ge samma befälhafvare åt flickan och åt båten? Ett
hushåll har äfven sin ebb och flod. Den, som kan föra
en båt, kan äfven föra en kvinna. Båda äro
underkastade månens och vindens ’inflytande. Sieur Clubin, som
knappast var mer än femton år yngre än mess Lethierry,
kunde endast bli en provisorisk befälhafvare för Durande;
det behöfdes en ung lots, en definitiv befälhafvare, en
verklig efterträdare till grundaren, uppfinnaren, skaparen.
Durandes definitiva befälhafvare skulle på sätt och vis äfven
bli mess Lethierrys måg. Hvarför då inte slå ihop de båda
mågarna till en? Denna idé syntes honom förträfflig.
Äfven han såg i sina drömmar en fästman. En äkta
gast, stark och kraftig, solbränd och väderbiten, en hafvets
atlet, det var hans ideal. Det var icke alldeles Déruchettes.
Hon hade en mera rosenröd dröm.
Hur som helst, så voro dock farbrodern och
brorsdottern öfverens i en sak, nämligen att det icke var någon
brådska. Då man sett Déruchette bli den antagliga
arftagerskan till en förmögenhet, hade friare i mängd infunnit
sig. Dessa ifriga friare äro icke alltid af bästa kvalitet.
Mess Lethierry insåg det. Han mumlade: en flicka af guld,
en friare af koppar — och följde dem till dörren. Han
väntade. Hon med.
Egendomligt nog höll han icke mycket på aristokratien.
I det afseendet skulle mess Lethierry nog aldrig bli
engelsman. Det låter otroligt men är dock fullkomligt sant, att
han på Déruchettes vägnar gifvit korgen åt en Ganduel från
Jersey och en Bugnet Nicolin från Serk. Man har till
och med icke skytt att påstå, men vi betvifla högligen att
sådant kan vara möjligt, att han icke antagit ett tillbud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
