Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Femte boken. Revolvern - 5. Fågelplundrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
är lättare att förklara. De hade varit ut till Tas de Pois
d’Aval för att plundra sjöfågelbon. Som väderleken var
ovanligt mild för årstiden, hade fåglarna börjat häcka
mycket tidigt. Under spionerandet på hanarna och honorna och
i ifvern att leta rätt på deras bon hade de alldeles glömt
tiden. Floden hade kringränt dem och afskurit återtåget;
de hade icke i tid kunnat komma tillbaka till den lilla vik, där
de bundit sin båt, och hade på ett af skärets högländtare
ställen måst vänta på att hafvet skulle draga sig tillbaka.
Däraf deras nattliga hemfärd. Man kan lätt tänka sig, med
hvilken feberaktig oro mödrarna sitta och vänta på sina
små, när det drar ut långt på natten med deras återkomst,
och deras glädje, när de så ifrigt efterlängtade ändtligen äro
hemma; men sedan oron väl gått öfver, lämnar glädjen ofta
rum för vreden, som förvärrad af gråten slutligen upplöser
sig i några bastanta örfilar. Också hade dessa barn, hvarom
det nu är fråga, mycket brådtom och voro mycket oroliga.
De hade detta sätt att skynda, som röjer en önskan att
gärna stanna litet emellanåt och icke komma fram alltför
snart. De hade i perspektiv ett mottagande sammansatt af
omfamningar och hårda nyp.
Ett enda af dessa barn hade ingenting att frukta; det
var en fader- och moderlös gosse. Han var fransman och i
denna stund mycket belåten med att icke ha någon mamma.
Som ingen intresserade sig för honom, skulle han icke få
stryk. De två andra barnen voro guerneseyare från denna
samma församling Torteval.
Sedan de klättrat uppför den höga bergväggen, kommo
de tre fågelplundrarna upp på platån, där spökhuset ligger.
Att börja med voro de rädda, hvilket vid denna timme
och på detta ställe är alla förbigåendes, i synnerhet alla
barns skyldighet.
De kände stor lust att ta till benen, men äfven stor
lust att stanna och betrakta.
De stannade.
De betraktade huset.
Det var svart och förfärligt.
Det var, midt på den öde platån, ett mörkt block, en
symmetrisk, hemsk utväxt, en hög fyrkantig massa med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
