Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Femte boken. Revolvern - 6. La Jacressarde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
nader, hufvuden, klädtrasor tillhörande båda könen — en
smutsig röra, ett hemskt människoläger, omöjligt att
beskrifva. Detta sofrum stod öppet för hvem som helst.
Man betalade där två sous i veckan. Fötterna räckte ända
ut till brunnen. Under ovädersnätter regnade det på dessa
fötter, under vinternätterna snöade det på dessa kroppar.
Hvilka voro dessa varelser? De okända. De kommo
dit på aftonen och gingo sin väg på morgonen. I den
komplicerade samhällsordningen förekomma dessa masker.
Några smögo sig in för en natt utan att betala. Största
delen hade icke ätit på hela dagen. Alla laster, alla
vidrigheter, alla pestsmittor, alla olyckor sofvo där samma
maktlöshetens sömn på samma smutsbädd. En hemsk
mötesplats, där om hvarandra i samma förpestade luft rörde sig
och sammanblandades tröttheten, vanmakten, ruset,
nöden, som hela dagen vankat fram och tillbaka utan en enda
bit bröd och utan en enda god tanke, blåbleka fysionomier
med tillslutna ögonlock, samvetskval, onda lustar,
hufvuden med smuts och sopor i håret, ansikten med döden i
sina drag, kanske med afgrundens kyss på sina läppar. All
denna mänskliga ruttenhet jäste i samma kar. De hade
blifvit ditkastade af olyckan, af landsvägen, af det i går
anlända skeppet, af det nyss afslutade fängelsestraffet, af
slumpen, af natten. Hvar dag tömde ödet där sin
lumpsamlarkorg. Inträda där fick hvem som ville, sofva hvem
som kunde, tala hvem som vågade. Ty det var
hviskningarnas plats. Man skyndade att blanda sig i hopen, man
sökte glömma sig i sömnen, då man icke kunde försvinna i
mörkret. Man tog af döden hvad man kunde. De tillslöto
ögonen i denna orediga dödsdvala, som hvarje afton började
på nytt. Hvarifrån kommo de? Från samhället, ty de
voro eländet; från vågen, ty de voro skummet.
Icke alla fingo halm att ligga på. Mer än en halfnaken
kropp sågs utsträckt på bara marken. +De lade sig
utmattade, de stego upp ledbrutna. Brunnen, utan lock och
utan stängsel, ständigt gapande, hade trettio fots djup.
Regnet föll i brunnen, smutsen sipprade ned, allt, som rann
på gården, silade sig ned i den. Vattenhinken stod
bredvid. Den, som var törstig, drack därur; den, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
