Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Femte boken. Revolvern - 6. La Jacressarde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Malo, fick den upp Lacenaire (en beryktad mördare i
början af 1800-talet).
Dessa härbärgen stå öppna för alla. Förfallet är en
stor nivellör. Redbarheten, som sjunkit i armod, faller
stundom dit ned. Dygden och hedern ha, det har man sett
bevis på, äfven sina äfventyr. Man får icke vid fö;sta
ögonkastet hvarken akta Louvren eller förakta bagnon. Den
allmänna aktningen måste, liksom det allmänna föraktet,
noga sofras. Man råkar där ut för öfverraskningar. En
ängel i ett otuktsnäste, en pärla i en gödselhög, sådana
dystra och bländande fynd äro möjliga.
La Jacressarde var mera en gård än ett hus och mera en
brunn än en gård. Det hade inga våningar åt gatan. En
hög mur med en däri anbragt låg port utgjorde dess fasad.
Man lyfte på klinkan, knuffade upp porten och befann
sig inne på gården.
Midt på denna gård såg man ett rundt hål, infattadt af
en stenhäll i jämnhöjd med marken. Det var en brunn.
Gården var liten, brunnen stor. En insjunkén
stenläggning omgaf hällen.
Gården, fyrkantig, var på tre sidor kringbyggd. På
sidan åt gatan fanns intet annat än muren, men midt emot
porten och till höger och vänster funnos bostäder.
Om man efter mörkrets inbrott, icke så alldeles utan
fara, trädde in på denna gård, hörde man liksom ett sorl af
om hvarandra blandade andedrag, och om det var
tillräckligt månljust eller stjärnklart för att ge form åt de
mörka konturer man hade framför sig, såg man följande:
Gården. Brunnen. Rundt omkring gården och
midtemot porten ett skjul, bildande ett slags hästsko af
fyrkantig form, ett murket galleri, alldeles öppet på sidan, med
bjälktak, som uppbars af stenpelare, placerade på olika
afstånd; i midten brunnen; omkring brunnen på en bädd af
halm och bildande liksom en cirkelrund rosenkrans, raka
sulor, snedgångna stöflar, tår stickande fram genom
trasiga skor och en mängd nakna hälar, karlfötter,
kvinnofötter, barnfötter. Alla dessa fötter sofvo.
Bortom dessa fötter urskilde ögat, om det fördjupade
sig i skjulets halfmörker, i dvala liggande kroppar,
skep
9. — Victor Hugo. Hafvets arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
