Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen. Sieur Clubin - Sjunde boken. Det är oförsiktigt att ställa frågor till en bok - 1. Pärlan på bottnen af bråddjupet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
gaåmla pappersluntor, en liten detalj full af själsstorhet, en
sublim glömska af sig själf.»
Man var enhällig i sin beundran för Clubin och äfven
enhällig i den tron, att han ändå hade blifvit räddad.
Kuttern Shkealtiel hade kommit in i hamnen några timmar
efter Cashmere, och det var af honom man fått de senaste
underrättelserna. Han hade tillbragt tjugufyra timmar i
samma farvatten, där Durande hade förlist. Han hade
legat stilla där under tjockan och lofverat under stormen.
Skepparen på Shkealtiel var bland de i rummet närvarande.
Just som Gilliatt inträdde, hade denna skeppare slutat
sin berättelse för mess Lethierry. Denna berättelse var en
ordentlig rapport. Fram på morgonen, då stormen lagt
sig, hade man från Shealtiel hört bölanden ute i öppna sjön.
Detta ljud från ängarna midt ute bland vågorna hade
förvånat honom, och han hade styrt åt det håll, hvarifrån
ljudet kom. Han hade då fått se Durande inbäddad bland
Douvreklipporna. Som det blifvit tämligen lugnt, hade
han kunnat hålla rätt nära skäret och hade prejat vraket.
Bölandet från oxarna, som höllo på att drunkna i
lastrummet, var det enda svar han fick. Skepparen på Shealttel
var fullkomligt säker på, att ingen människa fanns ombord
på Durande. Fartyget var ännu fullkomligt hållbart, och
hur våldsam än stormen var, skulle Clubin mycket väl
kunnat tillbringa natten där. Han var icke en man, som lätt
gaf sig förlorad. Han fanns icke ombord och var således
räddad. Flera slupar och loggertar från Granville och S:t
Malo, som i likhet med honom blifvit uppehållna af tjockan,
hade nödvändigt, sedan den lättat, samma afton måst
passera ganska nära Douvreskären. En af dem hade tydligen
tagit kapten Clubin ombord. Man måste komma ihåg, att
Durandes slup var full, då den lämnade det strandade
fartyget, att den skulle bli utsatt för stora faror och att en enda
man till lätt kunde komma den att gå under. Det var
tydligen detta, som i främsta rummet bestämt Clubin för
att stanna på vraket; men då han väl uppfyllt sin plikt
i detta afseende och ett räddande fartyg visade sig, hade
Clubin helt säkert icke dragit i betänkande att begagna sig
däraf. Man är en hjälte, men man är därför icke någon
13. — Victor Hugo. Hafvets arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
