Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 13. Hvad man där ser och hvad man där anar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
Ett af undren i denna grotta var klippan själf. Denna
klippa, än vägg, än båghvalf, än arkitrav eller pilaster, var
på somliga ställen skroflig och naken, men strax invid
utarbetad i de finaste naturliga ciseleringar. Någonting
snillrikt blandade sig där med granitens massiva enfald.
Hvilken konstnär den afgrunden! Detta fyrkantiga
väggstycke t. ex., uthugget i klinppan och betäckt med upphöjda
figurer i verkliga attityder, hade en viss likhet med en
basrelief; man kunde inför denna skulptur drömma om
Prometheus huggande till blocket åt Michelangelo man fick
det intrycket, att snillet med några hammarslag skulle
kunnat fullända hvad jätten börjat. På andra ställen var
klippan damascerad som en saracensk sköld eller niellerad
som en florentinsk vas. Den hade väggfält, som erinrade
om korintisk brons, arabesker som porten till en moské
och ristningar dunkla och bisarra som inskriften på en
runsten. Växter med? vridna grenar och rankor korsade
hvarandra på lafvarnas gyllene botten och betäckte
klippväggen med det finaste filigransarbete. Denna grotta hade
något af ett Alhambra. Det var urmänniskans grofva
konst och den civiliserade människans finaste
konstfärdighet, som möttes i denna slumpens majestätiska och
vidunderliga arkitektur.
Hafvets granna mögelbildningar hade klädt granitens
kanter med sammet. På väggarna slingrade sig festonger
af storblommiga lianer, förstodo skickligt att hålla sig kvar
och tycktes nästan vara förnuftiga väsen, så väl voro de
hemma i dekoreringskonsten; saltörter visade här och där
sina bisarra, i smakfulla buketter ordnade vippor. Allt
det koketteri, som en grotta kan utveckla, fanns där. Den
förvånande paradiska dager, som kom nedifrån vattnet,
lät alla konturer afteckna sig i en matt, nästan spöklik
färgspridning. Hvarenda våg var ett prisma. Föremålens
konturer blefvo under dessa vågrörelser färgade på samma
sätt som af alltför konvexa optiska linser; enstaka
solspektra simmade i vattnet; man tyckte sig se stycken af
dränkta regnbågar vrida sig i detta genomskinliga medium,
som strålade med glansen af en morgonrodnad. På andra
ställen låg liksom ett månsken öfver vattenytan.
Ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
