Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Första boken. Skäret - 13. Hvad man där ser och hvad man där anar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
djupet, tapetserade med denna underbara oceanflora, som
så sällan skådas af människoögat och som de gamla spanska
sjöfarandena kallade praderias del mar. En kraftig mossa,
som hade alla olivens färgskiftningar, dolde och förstorade
granitens utväxter. Från alla utsprång hängde ned de
smala af celler uppfyllda remmarna till den tång, af hvilken
fiskarne göra sig en barometer. Grottans hemlighetsfulla
vindfläkt satte dessa glänsande remmar i rörelse.
Under dessa växtformer på samma gång gömde och ’
visade sig de sällsyntaste ädelstenarna i hafvets juvelskrin:
elfenbenssnäckan, vingsnäckan, kasksnäckan, purpur- och
trumpetsnäckan, struthiolarierna, den tornformiga
hornsnäckan. Patellornas klockor, liknande mikroskopiska hus,
sutto öfverallt fästa vid klippväggen och grupperade sig
i byar, på hvilkas gator skalbaggssnäckorna, dessa hafvets
skarabéer, promenerade omkring. Som kiselstenarna hade
svårt att tränga in i denna grotta, hade Snäckorna dit tagit
sin tillflykt. Snäckorna äro förnäma personer, som,
alldeles öfverhöljda med broderier och glannlåt, undvika att
komma i beröring med kiselstenarnas råa och ociviliserade
populas. Från vissa ställen i vattnet, där snäckorna voro
samlade i stora, glänsande flockar. utstrålade ett skimmer af
asurblått, pärlemor och guld i alla vattnets färgskiftningar.
På grottans vägg, ett stycke ofvanför högsta
vattenståndslinjen, hade en praktfull och egendomlig växt
anslutit sig som bård till den tapet, som bildades af
mossan och hafstången. Denna växt, en tilltrasslad härfva af
en mängd slingrande, nästan svarta refvor, bildade stora
mörka mattor, öfverallt besatta med otaliga små blommor
af den klaraste ultramarin. I vattnet tycktes dessa
blommor fatta eld, och man tyckte sig se blå lågor. Ofvan
vatnet voro de blommor, under vattnet safirer, så att då
vattnet steg och svämmade öfver grottans med dessa
växter öfverklädda fot, klippan i ett nu betäcktes af gnistrande
juveler. .
Hvarje gång vågens bröst häfde sig, glänste dessa
badande blommor; hvarje gång det sänkte sig, slocknade de,
en vemodig likhet med ödet. Först inandningen, som är
lifvet, sedan utandningen, som är döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
