Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Andra boken. Arbetet - 5. Sub umbra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
hvilket hemligt motstånd man än må känna inom sig, är
dock alltid betraktandet af mörkret icke ett betraktande,
utan ett begrundande.
Hur förklara dessa fenomen? Hur röra sig under denna
från alla sidor påträngande massa? Att upplösa denna
påtryckning är omöjligt. Hvad för ett drömmeri skall man
inpassa i denna hemlighetsfulla omgifning? Hvilket
vimmel af hemlighetsfulla, svårbegripliga, stammande varelser,
som på samma gång tränga sig fram och fördunklas af
sin egen massa — ett ordflöde, som stockas i halsen!
Mörkret är en tystnad, men denna tystnad säger allt. Ett
resultat framgår majestätiskt därur: Gud, Gud är ett begrepp,
som icke låter undertrycka sig, och detta begrepp är
inneboende hos människan. Syllogismerna, ordtvisterna,
negationerna, systemen, religionerna gå fram öfver det utan att
förminska eller försvaga det. Mörkret i alla sina delar
och till hela sitt omfång bekräftar detta begrepp. Men allt
det öfriga är ovisst och förvirradt. Det obeskrifliga
hemliga förstånd, som råder mellan krafterna, uppenbarar sig
i det sätt, hvarpå de hålla hela detta mörker i jämvikt.
Universum hänger, men ingenting faller. Den
oupphörliga och omätliga rumförändringen sker utan olyckshändelse
och utan minsta bräcka. Människan deltager i denna
omflyttande rörelse, och alla de svängningar hon är
underkastad kallar hon ödet. Hvar börjar ödet? Hvar slutar
naturen? Hvad är det för skillnad mellan en händelse och en
årstid, mellan en sorg och ett regn, mellan en dygd och en
stjärna? Är icke en timme detsamma som en våg? De
kringsvängande kugghjulen fortsätta, utan att svara på
människans frågor, sin känslolösa gång. Stjärnhimmeln är
en vision af hjul, balanser och motvikter; den är den högsta
betraktelsen förenad med det högsta begrundandet; den är
hela realiteten och abstraktionen därtill. Intet finnes
bortom och öfver stjärnhimmeln. Man känner sig gripen af
detta mörker, man är i dess våld, ingen möjlighet att
undkomma, man ser sig inryckt i dess hjul, man utgör en
integrerande del af ett okändt allt, man känner det okända
inom sig fraternisera med ett okändt utom sig. Det är
det majestätiska sätt, hvarpå döden bebådar sin ankomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
