Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Tredje boken. Striden - 2. Oceanvindarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
De rå om kaos själft. Hvad göra de med det?
Någonting obarmhärtigt grymt. Vindarnas kula är
obarmhärtigare än lejonens. Hvilken massa af kadaver under
dessa bottenlösa veck! Vindarna jaga utan misskund den
stora mörka och bittra massan. Man hör dem ständigt,
men själfva höra de ingenting. De begå saker, som likna
brott. Man vet ej, mot hvem de kasta det fräsande hvita
skummet. Hur mycken gudlös grymhet i skeppsbrottet!
Hvilken skymf mot försynen! Det ser vissa ögonblick
ut som de spottade på Gud. De äro de okända ställenas
tyranner; luoghti spaventost, halfhviskade Venedigs sjömän.
Skälfvande uthärda rymderna deras våldshandlingar.
Hvad som försiggår i dessa ofantliga ödevidder är omöjligt
att beskrifva. Det är ryttare med, som spränga fram i
mörkret; det brakar i luften som i en skog, där orkanen går
fram, man ser ingenting, men man hör dånet af ett
framsprängande kavalleri. Det är middag, plötsligt blir det
natt och mörker, en tornado går fram; det är midnatt,
plötsligt blir det full dag, polarutströmningen tändes.
Stormhvirflar springa upp, rusa mot hvarandra, fatta i
hvarandra och tråda en hisklig ringdans, trampa och
stampa, bulta och slå, tröska elementet med jätteslagor.
Ett alltför tungt moln springer af på midten och faller i
bitar ned i hafvet; andra moln, purpurfärgade, blixtra och
dundra och bli därpå svarta som utbrunna kol.
Regnsäckar spricka och dimmor vältra ut därur. Där synes en
glödande ugn, där det regnar, där en våg, som sprutar eld.
Hafvet blir hvitt under störtregnet och lyser upp ofantliga
afstånd; man ser de vidunderligaste töckenbildningar
sväfva omkring på ytan. Hiskliga naflar gräfva sina hål
i molnen. Töcknen snurra, vågorna göra galna
krumsprång, najaderna vältra sig rusiga på böljorna. Vidt och
bredt, så långt blicken når, rör sig det massiva, mjuka
hafvet oupphörligt men stannar ändå kvar; allt är blygrått,
förtviflade skrik och skrän utgå ur detta gråa töcken.
Djupt in i det frånstötande dunklet skälfva stora
kvastar af fullständigt mörker. Emellanåt förekommer en
paroxysm; bullret blir ett stojande oväsen, vågen en
böljande dyning. Horisonten, en enda oredig massa af sjöar,
20. — Victor Hugo. Hafvets arbetare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
