Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Tredje boken. Striden - 2. Oceanvindarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
som torna upp sig öfver hvarandra, låter sin brumbas dåna
utan uppehåll; däremellan förekomma häftiga utbrott af
ett besynnerligt buller, det är som om man hörde hydror
nysa. Först komma kalla, sedan varma stormilar. Hafvet
skälfver och bäfvar och väntar sig allt. Oro, ångest,
den djupaste skräck hos vattnen. Plötsligt kommer
orkanen som ett vilddjur för att dricka ur oceanen; en
oerhörd uppsugning; vattnet stiger upp mot den osynliga
munnen, som ett koppglas sättes den på vattnet, tumören
sväller upp; detta är skydraget, de gamles Prester. upptill
en stalaktit, nedtill en stalagmit, en kringsnurrande
dubbelkägla med spetsarna balanserande på hvarandra, två
berg som kyssas, ett berg af skum som stiger uppåt, ett berg
af moln som stiger nedåt, en fruktansvärd vågens och
mörkrets sammanparning. Skydraget är liksom bibelns
molnstod mörkt om dagen och ljust om natten. Inför
skydraget tiger åskan; det tycks nästan som hon vore rädd.
Hafsöknens ofantliga oro har en skala, ett
fruktansvärdt crescendo: vindstöten, byn, stormilen, stormhvirfveln,
stormen, orkanen, skydraget — de sju strängarna på
vindarnas lyra, afgrundens sju toner. MHimmeln är en vidd,
hafvet en rund: då kommer en fläkt, och af allt detta finns
ingenting kvar, himmel och haf blandas i en ursinnig röra.
Sådana äro dessa bistra ställen.
Vindarna ila, flyga, sakta farten, upphöra, börja på
nytt, sväfva, hväsa, ryta, skratta; frenetiska, otuktiga,
tygellösa vräka de sig på den lättretade böljan. Dessa
tjutande vildar sakna icke en viss harmoni; hela luften
återskallar däraf. De blåsa i molnet som i en kopparlur,
de sätta rymden för munnen och framlocka en oändlig
ström af toner, sammansatt af alla möjliga blåsinstrument:
stridslurar, basuner, trumpeter, jakthorn, ett slags
prometeisk fanfar. Den, som hör dem, hör Pan. Det
förfärliga är, att alltsammans är en lek; en kolossal ysterhet
ingår i deras mörker. De anställa på det ödsliga hafvet
hetsjakt efter fartygen. Utan rast, dag och natt, vid alla
årstider, under tropikerna såväl som vid polerna, under
ursinnigt hornskall, går deras stora svarta
skeppsbrottsjakt fram öfver molnets och vågens villande mark; sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
