Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 1. Den hungrige finner alltid en kamrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
skaldjur från graniten. Men efter så mångfaldigt och hårdt
arbete var detta en alltför mager kost. Han hade icke
mera några skeppsskorpor. Hvad vatten beträffar, led
han numera ingen brist på sådant; han hade icke blott
tillräckligt att släcka törsten med, han var fullkomligt
öfversvämmad.
Han begagnade sig af ebben för att ströfva omkring
bland klipporna och söka efter tagghummer. Vattnet
»hade fallit ut tillräckligt för att kunna hoppas på en god
fångst.
Men han tänkte icke på en sak, nämligen att han icke
längre kunde koka någonting. Om han gifvit sig tid att
gå till sitt magasin, skulle han funnit det i grund förstördt
af regnet. Hans ved- och kolupplag var genomdränkt,
och af hans drefförråd, som tjänade honom till sköre, fanns
det icke en enda torr tråd. Ingen möjlighet att göra eld.
För öfrigt var blåsmaskinen i olag och skärmtaket
öfver ässjan lösryckt, med ett ord, stormen hade anställt
den fullständigaste plundring af hans verkstad. Med de
verktyg, som undgått förödelsen, kunde Gilliatt visserligen
ännu arbeta som timmerman, men icke som smed. Men
Gilliatt tänkte nu för ögonblicket icke på sin verkstad.
Dragen åt annat håll af sin mages kraf, hade han utan
att för tillfället tänka på något annat begifvit sig ut på
jakt efter något ätbart. Han ströfvade omkring, icke i
klippasset, utan på yttersidan af skäret, åt samma håll där
Durande tio veckor förut kört upp på refven.
För den jakt Gilliatt höll på med lämpade sig den
yttre sidan af skäret bättre än den inre. Krabborna ha
vid ebbtiden för sed att hämta frisk luft; de steka sig gärna
i solen; dessa vanskapliga varelser tycka om
middagsvärmen. AÅAtt se dem vid fullt dagsljus komma upp ur
vattnet är en ganska egendomlig anblick; deras krälande väcker
nästan vämjelse; då man ser dem med deras otympliga,
oviga rörelser afsats för afsats, liksom stegen i en trappa,
klättra uppför de lägre utsprången i klippan, måste man
erkänna, att oceanen har ohyra.
Gilliatt hade nu i två månader lefvat af denna ohyra.
Men denna dag höllo krabbtaskor och tagghumrar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
