Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 1. Den hungrige finner alltid en kamrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
undan. Stormen hade jagat in dessa eremiter i deras
hålor och de vågade sig ännu icke ut. Gilliatt höll i handen
sin öppnade knif och bröt alltemellanåt lös en mussla under
’hafstången. Han åt under det han gick framåt.
Han kunde nu icke vara långt från det ställe, där
sieur Clubin gått under med sitt fartyg.
Just som Gilliatt beslutat att nöja sig med sjöborrarna
och hafskastanjerna, hörde han ett plumsande alldeles
vid sina fötter. En stor krabba, skrämd då han kom, hade
kastat sig i vattnet; hon dök dock icke ned så djupt, att
ej Gilliatt kunde följa henne med blicken.
Gilliatt började springa efter henne på klippkanten
utmed vattnet; krabban flydde undan.
Plötsligt såg han icke mera till henne. Krabban hade
gräft sig in i någon rämna under klippan.
Gilliatt klamrade sig fast med händerna i utsprånget
och sträckte sig ut öfver vattnet för att kunna se in under
den utskjutande klippan. Där fanns verkligen en
för
” djupning; förmodligen hade krabban tagit sin tillflykt dit.
Det var något förmer än en rämna, det var ett slags
hvalfbåge.
Hafvet trängde in under denna hvalfbåge, men var där
icke synnerligen djupt, man såg tydligt den med rullstenar
betäckta bottnen. Dessa stenar voro gröna och
öfverdragna med alger, ett bevis på att de alltid voro under
vatten. De liknade barnhufvuden med grönt hår.
Gilliatt tog knifven mellan tänderna, klättrade med
händer och fötter utför branten och hoppade i vattnet;
det gick honom nästan ända till axlarna.
Han trängde in i öppningen och befann sig i en
förvittrad gång med ett groft tillhugget spetsbågshvalf öfver sitt
hufvud; väggarna voro släta och blankpolerade. Han såg
icke mera till krabban. Han hade fast botten under
fötterna; det blef allt dunklare ju längre in han kom i
hvalfvet, och han började icke längre kunna urskilja något.
Då han gått en fjorton eller femton steg, tog hvalfvet
slut; han hade kommit ut ur gången. Rummet var här
större och följaktligen dagern starkare; hans puplller hade
22. — Victor Huge. Hafvets arbetare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
