Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 2. Vidundret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
” Saint Vincent förnekar det, men konstaterar, att han i våra
trakter anfaller människan. Res till Serk, och man skall där
i närheten af Brecq-Hou visa dig den grotta, där för några
år sedan en pieuvre grep och dränkte en hummerfiskare.
Péron och Lamarck misstaga sig, när de betvifla, att
polypen, som icke har några fenor, kan simma. Den, som
skrifver dessa rader, har med sina egna ögon i den så
kallade Butikgrottan på Serk sett en pieuvre simmande
förfölja en badande. Dödad befanns den hålla fyra fot i
diameter, och man kunde räkna de fyrahundra
sugvårtorna, som djuret i dödsryckningarna sköt ut.
Enligt Denis Montfort, en af dessa observatörer, som
en rik intuition sänker eller höjer ända till magism, har
polypen nästan mänskliga passioner; polypen hatar. Och
att vara vederstygglig är verkligen också i det absoluta
detsamma som att hata. Det vanskapliga har att kämpa
med en nödtvungen utsöndring, som gör det fientligt.
När pieuvren simmar, stannar han så att säga i
skidan; han simmar med alla sina veck väl hoptryckta. Må
man tänka sig en hopsydd roekärm med en knuten hand
inuti.i Denna knutna hand, som är hufvudet, drifver
undan vattnet och rör sig framåt med en böljande rörelse.
De båda ögonen, ehuru stora, kunna knappt urskiljas,
emedan de ha vattnets färg.
När pieuvren jagar eller spanar efter rof, gömmer han
sig undan; han drar ihop sig och förkortar sig till minsta
möjliga ’ storlek. Han sammansmälter med halfmörkret,
han ser ut som en krusning på vågen; han liknar allt annat
än en lefvande varelse.
Pieuvren, det är skrymtaren; man ger icke akt på
honom; plötsligt öppnar han sig.
En klibbighet, som har en vilja, kan man tänka sig
något förfärligare! Klister knådadt med hat. _
Det är på den genomskinliga vattenytans skonaste
asur som denna hafvets vederstyggliga, glupska stjärna
stiger upp. Man kan icke se henne närma sig, och däri
ligger det förfärliga. Nästan alltid upptäcker man henne
först då man är hennes fånge.
Men om natten och i synnerhet under parningstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
