Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 6. De profundis ad altum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Gilliatt tog öskaret och började ösa båten; det var
hög tid att den blef lättad. Detta arbete värmde upp
honom en smula, men han var ytterligt trött; han nödgades
tillstå för sig själf, att han icke skulle orka ösa båten läns
och täta läckan. Gilliatt hade nyss ätit men hade ändå den
förödmjukelsen att känna sig alldeles kraftlös.
Han mätte fortskridandet af sitt arbete efter vattnets
sjunkande i båten; det sjönk långsamt.
Dessutom var läckan endast hämmad, skadan var
för ögonblicket hoplappad men icke botad. Presenningen,
som af vattnets påtryckning drefs in i hålet, började bilda
en tumör på båtens insida; det såg ut som om en knytnäfve
under denna duk sökte tränga sig genom den. Duken, som
var fast och tjärad, gjorde motstånd, men ansvällningen
oth spänningen ökades, och det var ingen säkerhet att icke
duken skulle ge vika och att tumören hvilket ögonblick
som helst kunde springa sönder. Vattnet skulle då börja
tränga in på nytt.
I dylika fall vet besåttnmgen på ett läcksprunget
fartyg mycket väl, att det icke ges någon annan utväg än
att anbringa en stopp. Man tar de trasor af alla slag man
kan komma öfver, allt som på specialspråket kallas
slabbning, och drifver därmed presenmngsblåsan så mycket
som möjligt tillbaka in i öppningen.
Någon sådan slabbning hade icke Gilliatt; hela det
förråd af segeltrasor och dref han lagt upp i sitt magasin
var antingen redan förbrukadt eller bortfördt af stormen.
Det skulle visserligen varit möjligt att leta rätt på
några kvarlefvor däraf, som lågo kringkastade bland
klipporna; båten hade blifvit tillräckligt lättad för att tillåta
honom att vara borta en kvarts timme eller så omkring;
men hur kunna verkställa detta sökande utan ljus? Det
var nedmörkt, det fanns icke längre någon måne, ingenting
annat än den mörka stjärnhimmeln. Gilliatt hade intet
torrt garn för att göra sig en veke, ingen talg för att göra
sig ett ljus, ingen eld för att tända det, ingen lykta för att
skydda det. Allt var dunkelt och skumt i båten och på
skäret. Vattnet hördes porla kring det blesserade
båtskrofvet, men icke ens läckan kunde ses; det var med
hän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
