Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 6. De profundis ad altum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
derna Gilliatt märkte, hur presenningen alltmera spändes.
Omöjligt att i detta mörker söka efter de bland klipporna
kringkastade segeldukslapparna och tågstumparna.
Gilliatt betraktade med sorgsna blickar natten. Alla
stjärnorna, men icke ett talgljus.
På samma gång vattenmassan i båten minskades,
ökades det yttre trycket; presenningblåsan svällde ut alltmera,
och liknade en böld, nära att gå hål på. Ställningen, som
ett ögonblick varit bättre, blef åter hotande.
En stopp var i högsta grad af nöden.
Gilliatt hade ingenting mer än sina kläder. Han hade,
som man kommer ihåg, hängt ut dem på utsprången i Lilla
Douvre att torka.
Han gick och samlade ihop dem och lade dem öfver
båtkanten. :
Han tog sin oljerock, lade sig på knä i vattnet,
stoppade in den i hålet och dref på detta sätt ut
presenningsblåsan och tömde den alltså. Efter rocken stoppade han in
fårskinnet, efter fårskinnet ylleskjortan, efter ylleskjortan
sticktröjan. Han hade ingenting mera på sig än byxorna;
han tog af sig dem och lät dem gå samma väg.
Stoppen var färdig och tycktes uppfylla sitt ändamål.
Den stack ut genom läckan och omslöts af presenningen.
Det påträngande vattnet pressade sig mot hindret,
plattade till det öfver öppningen och gjorde det tätare och
fastare. Det var ett slags kompress.
Som den uppsvällda delen af presenningen endast på
midten blifvit tillbakaträngd, återstod af densamma
rundtomkring läckan och stoppen en cirkelformig kant, som satt
så mycket stadigare och tätare, som den hölls kvar af själfva
ojämnheterna i brottet. Läckan var tätad.
Men ingenting var osäkrare. Dessa skarpa spetsar
och kanter, som fäste presenningen, kunde -lätt rifva hål
i den och vattnet tränga in genom dem, utan att Gilliatt i
mörkret ens märkte det. Det var föga sannolikt, att
denna stoppning skulle hålla ända till dagningen. Gilliatts
oro växlade form, men han kände den tilltaga, på samma
gång han kände sina krafter försvinna.
Han hade börjat ösa igen, men hans kraftlösa armar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
