Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 6. De profundis ad altum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
en mor, när det faller henne in, men äfven en bödel, när
hon så finner för för godt.
Han hade besegrat ensamheten, besegrat hungern,
besegrat törsten, besegrat kölden, besegrat febern, besegrat
arbetet, besegrat sömnen. MHan hade inlåtit sig i strid
med hindren, som sammangaddat sig för att spärra vägen
för honom. Efter bristen på allt elementet, efter
springfloden stormen, efter stormen pieuvren, efter monstret spöket.
Hemska ödets ironi! I detta skär, från hvilket han
tänkt triumferande afresa, hade den döda Clubin
hånleende betraktat honom.
Spökets grin hade spått sant, Gilliatt såg sig förlorad,
Gilliatt såg sig lika död som Clubin.
Kölden, hungern, tröttheten, vrakets sönderstyckande,
maskinens flyttande, dagjämningsstormarna, åskan, pieuvren
allt detta var ett intet i jämförelse med läckan. Man kunde
ha, och Gilliatt hade äfven haft, mot kölden elden, mot
hungern klippans musslor, mot törsten regnet, mot
bärgningsarbetets svårigheter fyndigheten och energien, mot
floden och stormen vågbrytaren, mot pieuvren knifven.
Mot läckan intet.
Orkanen sände honom detta hemska farväl; en
förrädisk värjstöt, ett lömskt anfall af den besegrade på
segraren. Stormen afsköt under flykten denna pil bakom sig;
nederlaget vände sig om och slog till, det var afgrundens
Jarnacsstöt.
Om stoppen skulle ge vika, läckan gå upp igen, kunde
ingenting förekomma båtens sjunkande. Det var
pulsåderns förbindning, som går upp. Och då båten med sin
tunga last, maskinen, gått till botten, fanns det ingen
möjlighet att få upp den igen. Dessa två månaders
hjältemodiga, titaniska ansträngningar slutade med en fullkomlig
tillintetgörelse. Att börja på nytt var omöjligt. Gilliatt
hade icke längre hvarken smedja eller materiel.
Kanske skulle han vid dagens inbrott få se hela sitt verk
långsamt och ohjälpligt sjunka ned i djupet.
Hemskt att känna den mörka kraften under sig.
Afgrunden drog honom till sig.
Sedan hans båt blifvit uppslukad, skulle intet annat
återstå honom än att dö af hunger och köld, som den
andre, den skeppsbrutne på L’Hommeklippan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
