Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 6. De profundis ad altum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
fortfara? Denna stopp var hans enda stödjepunkt; han
hade klädt af sig inpå bara kroppen och uttömt alla sina
krafter för att hopsätta och fullända den. Han kunde
icke göra den hvarken större eller fastare, sådan den var,
måste den förbli, alla ansträngningar från hans sida voro
numera omöjliga; hafvet kunde nu göra hvad det behagade
med denna i hast pålagda förbindning. Hur skulle detta
liflösa hinder komma att uppföra sig? Det var nu det, som
skulle strida, icke Gilliatt; det var denna trasa, det var
icke längre denna ande. En vågs svällande var tillräcklig
att öppna läckan på nytt. En större eller mindre grad af
tryckning, därpå hängde allt.
Allt skulle afgöras genom en maskinmässig strid mellan
två mekaniska kvantiteter. Gilliatt kunde hädanefter
hvarken hjälpa sin bundsförvant eller hejda sin fiende. Han
var numera endast åskådare af den strid, som skulle
bestämma öfver hans lif eller död. Denna samma Gilliatt,
som förut nästan varit en försyn, ersattes i det afgörande
ögonblicket af ett medvetslöst motstånd.
Ingen af de pröfningar och fasor Gilliatt haft att utstå
kunde jämföras med denna.
Då han kom till Douvreskäret, hade han sett sig
omgifven af ensligheten; han hade liksom varit dess fånge.
Denna enslighet hade icke blott omgifvit, den hade äfven
kringhvärft honom; tusen hotelser hade på en gång knutit
näfven åt honom. Vinden var där, färdig att blåsa, hafvet
var där, färdigt att ryta; omöjligt att täppa till denna mun,
vinden; omöjligt att rycka ut tänderna på detta
vilddjursgap, hafvet. Och likväl hade han kämpat; han, en
människa, hade kämpat bröst mot bröst med oceanen, han
hade tagit väldiga nappatag med stormen.
Han hade bjudit ännu flera bekymmer, ännu flera
nödvändigheter spetsen. Han hade haft att göra med all
slags brist och nöd, han hade måst utföra svåra arbeten
utan verktyg, flytta tunga bördor utan hjälp, lösa problem
utan vetenskapliga insikter, äta och dricka utan mat och
vatten, sofva utan säng och utan tak.
På den hemska sträckbänk, som bildades af detta
skär, hade han blifvit pinad af det ena efter det andra af
naturens blinda tortyrredskap, denna natur, som kan vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
