Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Déruchette - Första boken. Natt och månsken - 1. Hamnklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
Mess Lethierry hade kastat sig fullt påklädd i sin
hängkoj. Att kasta sig i sin hängkoj var sedan katastrofen med
Durande hans enda resurs. Att sträcka ut sig på sin brits
är hvarenda fånges tillflykt, och mess Lethierry var sorgens
fånge. Han lade sig; det var ett stillestånd, en
andhämtning, en dvala för tanken. Sof han? Nej. Vakade han?
Nej. Noga taget befann mess Lethierry sig sedan två
och en half månad tillbaka — två och en half månad
hade nu gått sedan den stora olyckshändelsen — i ett
slags somnambult tillstånd. Han hade ännu icke hunnit
hämta sig efter det hårda slaget. Han befann sig i detta
blandade, orediga tillstånd, så välbekant för alla, som
drabbats af förkrossande olyckor. Hans betraktelser voro
icke tankar, hans sömn icke hvila. Om dagen var han icke
en vaken, om natten icke en sofvande människa; han steg
upp och han lade sig, det var allt. Då han låg i sin
koj, kom glömskan för några ögonblick öfver honom; han
kallade detta att sofva, drömmens inbillningsfoster
sväfvade öfver och inom honom, nattens förvirrade bilder
omtöcknade hans hjärna; kejsar Napoleon dikterade för honom
sina memoarer, han såg en mängd ansikten, som alla hade
Déruchettes drag, besynnerliga fåglar hoppade i träden,
gatorna i Lons-le-Saulnier förvandlades till ormar.
Nattmaran var ett anstånd i hans förtviflan. Han tillbragte
sina nätter i pinsamma drömmar, sina dagar i frätande
grubbel.
Ibland kunde han sitta hela eftermiddagen orörlig vid
fönstret, som vette åt hamnen, med hufvudet nedböjdt,
armbågarna stödda mot fönsterposten, händerna tryckta
mot öronen, ryggen vänd mot alla människor och blicken
stirrande på den i muren några fot nedanför hans fönster
inslagna gamla järnringen, där man brukat göra fast
Durandes förtöjningstross. Han betraktade rosten, som
började bilda sig på denna ring.
Mess Lethierry var humera inskränkt till ett rent
maskinmässigt vegeterande.
Detta är ett öde, som träffar äfven de modigaste män,
när de beröfvas den idé, för hvilken de lefvat; det är en den
numera tomma tillvarons verkan. Lifvet är resan, idén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
