Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Déruchette - Första boken. Natt och månsken - 2. Ännu en gång hamnklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 ”
Han tyckte. sig se ett förtrolladt paradis och
fruktade, att allt skulle flyga sin väg. Det föreföll honom nästan:
omöjligt, att dessa föremål, som han hade för ögonen, kunde
vara verkliga, och om de voro det, kunde det endast vara
för att liksom allt gudomligt i nästa ögonblick försvinna.
En fläkt, och allt skulle skingras. Gilliatt darrade vid
tanken därpå.
Alldeles invid honom, vid kanten af en af gångstigarna,
stod en grönmålad träbänk. Man erinrar sig denna bänk.
Gilliatt betraktade de båda fönstren. Han tänkte
på att någon i detta ögonblick sannolikt sof i detta rum;
någon slumrade bakom denna vägg. Han skulle önskat,
att han icke varit där han var; det hade varit bättre att få
dö än att behöfva lämna denna plats. Han tänkte på en
andhämtning, som höjde och sänkte en barm. Hon, denna
hägring, denna bländhvita glans i ett moln, som ständigt
sväfvade för hans själs ögon, hon var där! Han tänkte på
det oupphinneliga, som låg inslumradt så nära honom, han
tänkte på den sofvande kvinnan, så omöjlig att nå,
hemsökt äfven hon af drömsynerna; på den efterlängtade
varelsen, honom nu så nära och dock så aflägsen, där hon
hvilade med tillslutna ögon och pannan stödd mot handen.
på det idealiska väsendets hemlighetsfulla sömn, på
drömmarna som en dröm kan framkalla. Längre vågade han
sig icke med sina tankar, och dock tänkte han; han tog mod
till sig och trängde in på det område, där drömmeriet
brister i respekt, grubblade på hur mycket af kvinnlig
form en ängel kan ha; natten gaf hans blyga ögon mod att
kasta förstulna blickar; han vredgades på sig själf för
denna djärfhet, han fruktade att med sina tankar begå ett
helgerån, men det oaktadt och mot hans vilja var det något,
som tvang honom att blicka in i det osynliga. Han var
med sin själ i stjärnorna.
Stjärnorna äro gjorda lika väl för människohjärtat
hos en fattig fiskare sådan som Gilliatt, som för
människohjärtat hos en miljonär. På ett visst stadium af
passionen är hvarenda människa underkastad starka
förbländ- ningar, starkare i samma mån det är en ofördärfvad och
okonstlad natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
