Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Déruchette - Första boken. Natt och månsken - 2. Ännu en gång hamnklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
Hos den obildade människan med okonstlade tankar
och känslor blir drömmen .endast så mycket kraftigare.
Hänryckningen är en fullhet, som i likhet med hvarje
annan svämmar öfver. Att se dessa fönster var nästan
för mycket för Gilliatt.
Plötsligt fick han se henne själf.
Mellan grenarna i ett busksnår, som af våren redan
klädts i en tät grön skrud, trädde fram med en andes
långsamma gång en gestalt, en ljus fotsid dräkt, ett gudomligt
ansikte, nästan en solglans i månskenet.
Gilliatt höll på att förlora besinningen, det var
Déru
chette. .
Déruchette nalkades. Hon stannade, hon vände om
och gick några steg, stannade åter och kom därpå tillbaka
och satte sig på träbänken. Månen glittrade mellan
träden, några lätta skyar seglade bland de bleka stjärnorna,
hafvet hviskade i nattens öra, den lilla staden slumrade,
en dimma steg upp vid horisonten, en djup melankoli låg
öfver hela scenen. Déruchette satt med sänkt panna och
denna tankfulla blick, som så uppmärksamt betraktar
ingenting. Hon satt med ansiktet i profil, hon var nästan
barhufvad, med den uppknutna hatten sittande löst på
hjässan och blottande hårfästet i den fina nacken; hon virade
maskinmässigt ett af hattbanden omkring ett finger, hennes
klänning hade en af dessa nyanser, som natten gör hvita,
träden rörde sig som om de kände förtrollningen, som utgick
från henne, en af hennes fotspetsar var synlig, i hennes
sänkta ögonhår sågs denna lätta ryckning, som antyder en
tillbakahållen tår eller en undertryckt tanke, hennes armar
sökte med en förtjusande tafatthet efter något att stödja
sig mot, det låg något drömmande i hela hennes ställning,
det var mera ett skimmer än ett ljus, mera en gratie än
en gudinna, hennes klänning föll i mjuka och behagfulla
veck, jungfruliga tankar afspeglades i hennes dyrkansvärda
ansikte. Hon satt fruktansvärdt nära, Gilliatt hörde
henne andas.
Djupt in bland löfverket hördes en näktergal slå sina
drillar; nattens outsägliga tystnad afbröts emellanåt af
vindens sus bland grenarna. Déruchette, där hon skön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
