Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Coriolanus. II, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brut.
Det är en tröst.
Tro mig, det folk, hvars talemän vi äro,
Skall snart i kraft af gammalt groll förglömma,
Vid minsta orsak, denna nya ära,
Och orsak ger han dem, det svär jag på,
Så visst som han sin ära deri sätter.
Jag hörde honom svära på att han
Ej skulle, om han sökte konsulatet,
På torget visa sig, ej heller bära
Nedlåtenhetens slitna klädedrägt,
Ej heller visa, såsom bruket är,
För folket sina ärr och tigga dem
Om deras andedrägt, som stinker.
Riktigt!
Det var hans ord. Han resignerar heldre,
Än tager det emot, så framt ej adeln
Och ridderskapet derom bedja honom.
Jag älskar intet bättre; måtte han
Sin föresats i verket troget sätta!
Det gör han nog.
Då blir det ock för honom,
Som vi det önska, säker undergång.
En sådan drabbar honom eller oss.
Och derför måste vi bland folket hviska
Om huru Marcius dem städse hatat
Samt att han, om han kunde, gerna ville
Till åsnor göra dem och tysta munnen
På deras ombud, kufva deras frihet,
I det han icke högre aktar dem
För menskovärde och förmögenheter
Samt själ och duglighet i denna verlden,
Än krigskameler, dem man foder ger,
För det de draga bördor; stryk det vankas,
Om de för bördan stupa.
Detta hviskadt,
Då någon gång hans högfärds fräcka flygt[1]
Har folket kränkt – och sådant skall ej fela,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
