Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. I, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Haml.
Ej så, min kung; jag står ju midt i solen.[1]
O kasta dessa nattens färger af
Och låt ditt öga vänligt se på Danmark!
Sök icke städse med beslöjadt öga
Din ädle fader i den svarta mullen;
Allt lefvande skall dö, det är vår lott:
En färd ur stoft till evigheten blott.
Ja, sådan är vår lott!
Och är den så,
Hvi tycks den dig så sällsam vara då?
Ej tycks! nej, är. Jag känner intet tycks!
Det är ej blott min dunkla mantel, moder,
Ej heller sorgens svarta modkostym,
Ej heller qväfda suckars tunga pustar,
Ej heller ögats svällda tåreströmmar,
Ej heller blickar sänkta ned mot jorden
Med alla sorgens skick och bruk och former,
Som visa hvad jag är: allt detta tycks,
Och det kan spelas som en komedi.
Mitt innersta försmår allt sken och prakt,
Fast sorgernas schabrak man på mig lagt.
Det är ett vackert drag af dig, min Hamlet,
Att sorgens pligter du din far bevisar,
Men vet, din fader miste ock en fader,
Och denne sin; den öfverlefvande
Var till en tid af sonlig huldhet tvungen
Att sörja honom; men att härda fram
I envis klagan och i qval förstockad
Är ogudaktig, är omanlig sorg;
Det visar endast trotsighet mot himlen,
Ett oförskansadt bröst, en bitter själ
Samt ett förstånd, som ej fått vård och aga,
Ty hvad man vet skall ske och dagligt sker
Så ofta, att vi knappt det se och höra,
Hvi lägga slikt med barnsligt egensinne
För tungt på hjertat? Fy! Det är en synd
Mot himlen, mot den döde, mot naturen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
