Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. II, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den första versen i julvisan förklarar saken närmare. –
Se, der komma mina tidsfördrifvare.
(Fyra eller fem skådespelare komma).
Välkomna, mina herrar! Välkomna allesamman! Det fägnar
mig att se dig vid helsan. – Välkomna, goda vänner!
– Nå se, du gamle vän, hvad du har blifvit lurfvig i
ansigtet, sedan jag såg dig sist! Du kommer väl inte för att
lufvas med mig här i Danmark? – Ah, min unga fröken
och herrskarinna![1] Vid vår fru, ers välborenhet har, sedan
jag såg henne sist, kommit himlen en hel skoklack närmare.
Gifve Gud, att er stämma icke, som ett underhaltigt
guld-mynt, måtte hafva förlorat klangen! – Mina herrar, ni är
allesamman välkomna. Vi vilja som fransyska falkenerare
flux till verket och flyga på allt, som vi se. – På ögonblicket
deklamation! Vi vilja hafva en försmak af er konst.
Välan, ett hjertrörande tal!
1 Skåd. Hvad för ett tal, min prins?
Haml. Jag hörde dig en gång deklamera ett tal, men
det blef aldrig uppfördt, eller, om det blef uppfördt, på sin
höjd en enda gång, ty stycket, efter hvad jag kan erinra
mig, behagade icke den stora hopen; det var som kaviar
för bönder. Men det var i mitt tycke och andras, för hvilkas
omdömen i sådant afseende jag har stor respekt, ett
förträffligt stycke, väl affattadt i scener och uppsatt med
lika mycken enkelhet som sakkännedom. Jag erinrar mig,
att det var någon, som yttrade, att det icke var nog peppar
och salt i versen för att göra innehållet smakligt, ej heller
något innehåll i stilen, som kunde förråda att författaren
hade känsla. Men jag ansåg det vara ett anständigt arbete,[2]
lika helsosamt som ljufligt och vida mera skönt än utsiradt.
Ett tal i denna pjes behagade mig särdeles; det var Æneas’
berättelse för Dido och företrädesvis det ställe, der han talar
om Priami mord. Om ni ännu har det i minne, så
börja vid den raden: – låt mig se, låt mig se -
"Den bistre Pyrrhus, lik hyrcaniskt lejon" –
Nej, så var det icke, – det begynner med Pyrrhus, –"Den bistre Pyrrhus, han, hvars dystra rustning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
