Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärt besvär förgäfves. IV, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om hon ej vore, vore dagen natt.
Till hennes kind mång tusende behag
I samlad tropp, som till en marknad, vandra
Och stråla fram ur hvarje anletsdrag;
Ej klandret sjelf der något har att klandra.
O, hade jag all fager talans makt! –
Fy, hvilken grannlåt! – Hon den ej behöfver;
Må krämarn prisa sina varors prakt,
Allt sådant är min sköna vida öfver.
En skrynklig munk, som sett hur seklet flytt,
Blir femti qvitt vid hennes ögons värma;
Af skönhet lifvad blir han ung på nytt,
Och ålderns kryckor sig till vaggan närma.
Hon lyser som en sol på jorderike.
Så svart som ebenholtz din sköna är.
Som ebenholtz? O träd förutan like!
En brud af sådant träd för mig hur kär!
Låt stafva ed; med fingrarna på bok
Jag svärja vill att fägring ej är fager,
Om ej på hennes blick den blifvit klok;
På hennes kind är svärtan skönhets dager.
Hur tokigt! svart är satans mantelbräm,
Fångtornets hy och nattens ögonbryn,
Men ljuslett strålar himlens diadem.
En hvitklädd djefvul villar värst vår syn.
Om svarta moln min flickas panna täcka,
Så sörjer den att smink och lånadt hår
Med svek och konster kärlekslåga väcka,
Och svart blir skönt då hon i dagen går.
Af hennes kind förvandlas verldens tycke;
Naturlig rodnad kallas re’n för smink,
Och ros på kind ej mer är kindens smycke,
Men svartnar strax vid hennes minsta vink.
Att henne likna, sotarn svart sig målar.
Nu kolarn anses vara snygg och ren.
Och negern stolt med svarta huden prålar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
