Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vinter-saga. IV, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Har landets glans, ert höga sjelf, fördunklat
Med bondedrägt och prydt mig, arma flicka,
Som en gudinna. Vore icke festen
Ett dårskaps-frosseri, och de som äta
Vid maten vana, blygdes jag att se er
I denna drägt, som säkert är en spegel
I hvilken jag bör se mig.[1]
Flor. Hell den dag,
När öfver marken som din fader tillhör
Min falk tog flygt.
Perd. Må Zeus bekräfta det!
Mig vållar detta afstånd skräck; er höghet
Är ej vid fruktan van. Jag darrar just
Vid tanken på att möjligtvis er far
Kan komma hitåt liksom ni. O himmel,
Hur skulle han väl blicka, om han såge
Sin ädla bok så uselt bunden in!
Hvad skulle han väl säga? Eller huru
Jag härda ut i detta lånta glitter
Hans stränga blickar?
Flor. Tänk ej nu på annat
Än munter skämtan. Sjelfva gudarna
För kärleks makt ödmjukat sig och tagit
Djurskepnad på. En tjur blef Jupiter
Och råmade; en vädur blef Neptunus
Och bräkte; guden klädd i eld och lågor,
Den gyldne Phoebus, blef en simpel herde,
Som jag tycks nu. Ej de förvandlades
För någon större skönhet någonsin,
Ej heller mera kyskt, ty mitt begär
Ej springer om min heder; ej min lusta
Mer glöder än min trohet.
Perd. Men, min prins,
Ni kan ert ord ej hålla, om det motas –
Som utan tvifvel sker – af kungens makt,
Och ett af två blir en nödvändig följd:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
