Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förvillelser. I, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med blicken fästad der vår sorg var fästad,
Vid mastens ändar bundo fast oss sjelfva
Och drefvo genast, flytande med strömmen,
Emot Corinthus till, som det oss tycktes.
Men ändtligen såg solen ned på jorden,
Dref undan molnen, som oss skadan gjort,
Och vid dess ljufva sken, så efterlängtadt,
Blef hafvet lugnt och stilla och vi sågo
Två skepp på afstånd seglande emot oss,
Ett från Corinthus, ett från Epidaurus.
Men förr’n de kommo – ack, så grymt elände!
Utaf det skedda gissa hvad som hände.
Hert. Nej, fortfar, gamle man; jag kan dig ömka,
Fastän jag icke kan benåda dig.
Aeg. Om gudarna så gjort, jag sluppe nu
Med skäl dem kalla obarmhertiga!
Ty, förrän skeppen kommo två mil när,
Vi blefvo vräkta mot en väldig klippa
Och togo der så häftig törn, att skeppet,
Som var vår nödhjelp, brast itu på midten.
Så skildes äkta makar orättvist,
Fast ödet gaf i lika mått oss båda
Så föremål för glädje som för sorg.
Min hustrus andel – arma kräk! – belastad
Med mindre tyngd, men ej med mindre qval,
Blef drifven fortare af vinden fram,
Och i vår åsyn blefvo alla tre
Upptagna af corinthiskt fiskarfolk.
Till slut ett annat skepp oss tog ombord
Och gaf – då man fick veta hvem man bergat –
En hjelpsam välkomst åt skeppsbrutna gäster.
Sitt byte fiskarfolket nog fått släppa,
Om icke slupen hade seglat illa,
Och derför styrde man sin kurs mot hemmet. –
Nu vet ni hur jag skildes från min lycka;
Ofärden har mig låtit lefva än
För att berätta er min sorge-saga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
