Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lika för lika. I, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Luc. Hvad då? Ett mord?
Claud. Nej.
Luc. Otukt?
Claud. Nämn det så.
Fångv. Se så, min herre, gå nu vidare.
Claud. Ett ord, min vän: – ett ord, min Lucio. (Tager honom afsides).
Luc. Väl hundra, om de kunna hjelpa dig.
Bestraffas otukt så?
Claud. Så står det till med mig: – förlofvad ärligt,
Jag intog Julias säng; du känner henne;
Hon helt och hållet är min hustru vorden,
Det felas blott att göra saken kunnig,
Som ordning kräfver; detta blef ej gjordt,
Och det allenast för en hemgifts skull,
Som ligger än i hennes fränders kistor.
Vi dolde derför vårt förbund för slägten,
I hopp om gunst med tiden. Men, tyvärr,
Vår stulna fröjd blef alltför tydligt skrifven
Med stora ord uppå min Julia.
Luc. Hon är med barn?
Claud. Just det, olyckligtvis!
Och han, som är i furstens stad och ställe –
Det vare sig ett fel af nyhets glans,
Det vare sig att han betraktar staten
Liksom en häst, som han skall rida på,
Och, knappt i sadeln kommen, ge ett sporrhugg
Till prof på sin förmåga att regera:
Det vare sig att våld hör platsen till,
Ja, bor uti hans höghets eget hjerta,
Jag vet det ej, – men denna nya herrn
Ger lif åt alla gamla brottmålslagar,
Som, rostigt pansar lika, hängt på vägg
I hela nitton år och aldrig burits.
Af lust till rykte hetsar han mot mig
De gamla sömniga, förglömda stadgar
Ånyo upp: – ja, blott af lust till rykte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
