Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lika för lika. V, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Luc. Godt, nådig herre.
Hert. Det här rör ej lord Angelo det minsta.
Mar. Nu kommer jag till saken, nådig herre.
Hon, som för otukt klagar honom an,
Anklagar derigenom ock min make
Och anger tid och stund då jag kan styrka
Att jag i mina armar honom hade
Med kärleksfull omfamning.
Ang. Månn’ någon ann’, än mig, hon klagar an?
Mar. Ej det jag vet.
Hert. Ni nämnde ju er man?
Mar. Ja visst, min prins; och det är Angelo,
Som tror sig veta att han mig ej känt,
Men vet sig tro att han har nunnan känt.
Ang. Det här, det går för långt! Låt se ditt anlet.
Mar. Min man befaller; nu är slöjan borta.
(Hon afslöjar sig)
Se detta anlet, grymma Angelo,
Som förr du svor på vara värdt att se;
Se denna hand, som med en helig ed
Blef stadigt lagd i din. Se här den kropp,
Som löste Isabellas gifna löfte
Och mötte dig, som trodde det var hon,
Uti ditt trädgårdshus.
Hert. (Till Angelo). Ni känner henne?
Luc. Ja, köttsligt taladt, säger hon.
Hert. Håll mun!
Luc. Godt, nådig herre.
Ang. Min prins, jag tillstår att jag känner henne.
För fem år sedan var det tal om giftas
Emellan oss, men saken blef ej af;
Dels derför att den hemgift, som blef lofvad,
Mot aftal kom till korta, dels och mest
För det att hon af ryktet kallad blef
Lättfärdig. Sedan dess har icke jag
Med henne talt ett ord, sett eller hört
Af henne minsta grand, vid tro och ära!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
