Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Macbeth. V, 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en tid, då iskall rysning grep mig
Vid ufvens skri, och då mitt täta hår
Vid en förskräcklig saga for i vädret
Och stod upprätt som om det hade lif.
Min qvällsvards-gäst har sjelfva fasan varit,
Den är förtrolig med min mördarhug
Och skrämmer mig ej mer. (Seyton kommer tillbaka). Hvi skreko de?
Seyt. Min nådig herre, – drottningen är död.
Macb. Hon skulle dött en annan gång; –
Man hade väl fått tid för sådant budskap. –
I morgon och i morgon och i morgon!
Så kryper det så sakta dag från dag
Till sista stafvelsen af lifvets bok;
Och hvarje gårdag har lyst fram en narr
Till dunkel graf. Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är lifvet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
Och sedan ej hörs af. Det är en saga
Berättad af en dåre; låter stort,
Betyder intet. – (En budbärare kommer). Du något har att säga; ut med det!
Budb. Min nådigaste kung!
Jag skulle säga något, som jag tror
Att jag har sett, men vet ej hur –
Macb. Nå, tala!
Budb. Då jag som skildtvakt stod på kullen der,
Såg jag åt Birnam till, och se! mig tycktes
Att skogen börja’ gå.
Macb. Du ljuger, slaf! (Slår honom).
Budb. Er vrede drabbe mig, om så ej är;
Inom en fjerndels mil ni ser den komma;
Som sagdt, en skog som går.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
