Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Othello. II, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i dina egna komplimenter. – Åh ja, det har du rätt i;
alldeles! – Om sådana der fasoner skulle stryka dig ut
ur löjtnantsgraden, så hade det varit bättre, om du
icke så ofta hade kysst dina tre fingrar, med hvilka
du nu igen så galant spelar kavaljer. – Mycket bra;
bra kysst! Rasande vackra bockningar! – Alldeles,
alldeles! – Se så, nu fingrarna till munnen igen? Jag
kunde just önska dig att de vore klistirsprutor! – (En
trumpet hörs). Mohren! Jag känner igen hans trumpet.
Cass. Ja, säkert är det han.
Desd. Låt oss gå honom till mötes och taga emot honom.
Cass. Se, der kommer han.
(Othello kommer med svit).
Oth.
O, du min fagra sköldmö!
Min Othello!
Det var ett under, stort som min förtjusning,
Att före mig du kom! Hvad salig fröjd!
Om sådant lugn på alla stormar följer,
Så må de blåsa tills de väcka döden.
Må skeppet sträfva upp mot vågors berg
Högt som Olympen samt i svalget sedan
Djupt som Tartaren dyka! Hvilken lycka
Att nu få dö! Jag fruktar, att min själ
Har fått sin sällhet i så rågadt mått,
Att ingen annan hugnad, denna lik,
I framtids sköt fins qvar!
Förbjude Gud,
Att ej vår fröjd och kärlek skulle växa
Med våra dagars tal!
Säg amen, himmel! –
Jag kan ej nog beskrifva min förtjusning,
Här stannar det: ack, fröjden är för stor!
Må denna, och må denna (Kysser henne).
De största missljud bli, som nånsin gå
Från våra hjertan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
