Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Othello. V, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det har hon gjort, det har hon gjort, min själ! –
Låt mig ej säga hvad, J kyska stjernor! –
Det har hon gjort. – Men blod skall icke gjutas,
Ej heller hennes hud, så hvit som snö
Och fin som alabaster bilden, rispas.
(Lägger ifrån sig svärdet).
Dock skall hon dö, hon sviker eljest andra.
Släck ljuset ut, och se’n – släck ljuset ut [1];
Om dig jag släcker, lilla qvicka flamma,
Så kan jag tända upp ditt ljus igen,
Om jag mig ångrar; – men om ditt jag släcker,
Du skönaste naturens mästerverk,
Hvar fins väl den Prometheus-eld som tänder
Ditt ljus igen? Då jag din ros har plockat,
Kan jag ej gifva den sin lifskraft åter;
Den vissnar bort: – jag smakar dig på stängeln. –
(Kysser Desdemona).
O balsamdoft, som nästan öfvertalar
Rättvisan sjelf att sönderbryta svärdet! –
En till, en till! – Var så då du är död,
Så skall jag döda dig, och dyrka sedan. –
En till! Det är den sista. Aldrig var
Så ljuflig sak så hemsk. Jag måste gråta;
Men det är grymma tårar; denna sorg
Är himmelsk sorg, som agar den han älskar. –
Hon vaknar –
Hvem är der? Är det Othello?
Ja, Desdemona.
Vill du ej gå till hvila, min gemål?
Har du gjort bön i afton, Desdemona?
Ja, min gemål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
