Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Othello. V, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om du med ed ock nekar punkt för punkt,
Det kan dock ej den fasta visshet rubba,
Som ligger tung på mig. Nu skall du dö.
Gud vare då mig nådig!
Ja och amen!
Var äfven du mig nådig! Aldrig än
Jag svikit dig, ej heller älskat Cassio
Mer än af himmelen tillåtet är;
Jag har ej nånsin gifvit honom något.
Vid Gud! Jag såg min näsduk i hans hand.
Menederska! Mitt hjerta du förstenar; [1]
Nu får jag kalla det jag ämnar göra
Ett mord; jag trodde, att det var ett offer. –
Jag såg den sjelf.
Då har han hittat den;
Han fick den aldrig. Skicka efter honom;
Må han bekänna sjelf –
Han har bekänt.
Hvad, min gemål?
Att han med dig har lefvat –
Olofligt.
Ja.
Det kan han icke säga.
Nej, ty hans mun är tilltäppt.
Det har den hedersmannen Jago sörjt för.
Jag anar med förfäran – är han död?
Om hvart hans hufvudhår haft lif, – min hämd
Dem slukat alla.
O Gud! Han är förrådd, och jag förlorad!
Ha, sköka! Begråta honom midt för mina ögon!
Förskjut mig, min gemål, men dräp mig icke!
Ned, sköka, ned!
O, döda mig i morgon.
Låt mig i natt få lefva!
Om du stretar, –
En timma blott!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
