Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Lear. II, 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kent.
Vid Juno, jag svär jo!
De djerfdes ej, de kunde ej, de ville
Ej göra det; att kränka vördnaden
Så oförsynt, är värre än att mörda.
Säg fort men stillsamt nu hur det sig kommit,
Att du kan ha förtjent och de dig ålagt
Ett sådant straff, då du var sänd af oss.
Mylord, då jag i deras hem dem gaf
Ers höghets bref till dem, och innan jag
Rest upp mig från den plats, der vördnadsfull
Jag böjde knä, kom der ett bud i fyrsprång,
Andtrutet, kokhett och framflåsande
Från Goneril, sin husfru, helsningar;
Gaf fram ett bref, som, utan krus för mig,
På ögonblicket bröts. När det var läst,
Hopdrogo de sitt folk och suto upp,
Befallte mig att följa sig samt bida
På gunstigt svar; surt sågo de på mig.
Och när jag här det andra budet mötte,
Hvars välkomst, som jag såg, förgiftat min –
Det var densamma karl’n, som häromdagen
Så fräckt förgick sig mot ers majestät –
Då var jag mera karl än klok – och drog;
Den mesen skrek och väckte hela huset;
Er son och dotter funno detta brott
Den smälek värdt, som här det lida får.
"En far, hvars rock har spricka,
Af sina barn knappt ses;
Fins guldmynt på hans ficka,
Så klappas han och bes.
En erke-sköka lyckan är,
Hon håller blott den rike kär."
O huru krampen sätter åt mitt hjerta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
