Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stormen. II, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Seb. För denna sorg ni tacka kan er sjelf,
Som ej er dotter unnat åt Europa,
Men skänkte henne åt en Afrikan;
Der är hon nu landsflyktig från ert öga,
Som nog har skäl att fuktas utaf sorg.
Alonzo. Jag ber dig, tyst!
Seb. Vi böjde alla knä
Och tröttade ert tålamod med böner;
Och hon, den sköna själen, vägde sjelf
Emellan pligt och afsky, åt hvad håll
Vågskålen skulle sjunka. Jag befarar,
Att vi för evigt mist er son; Milano
Och Neapel hafva flera enkor nu
För denna sakens skull, än vi ha män
Till deras tröst: och felet är ert eget
Alonzo. Det värsta af förlusten ock.
Gonz. (Till Sebastian). Min prins,
Den sanning, som ni talar, saknar mildhet
Och lämplig tid. Ni rifver upp ett sår,
I stället för att plåstra det.
Seb. Bra sagdt.
Gonz. Fult väder är det för oss alla, herre,
När ni bär moln på pannan.
Gonz. Om jag fick odla denna ö, min prins, –
Gonz. Och vore konung här, hvad gjorde jag?
Seb. Slog er på nykterhet, i brist på vin.
Gonz. Uti min stat jag skulle allt bedrifva[1]
På motsatt vis. Allsingen handel skulle
Tillåtas der, ej embetsmän få finnas
Och ingen lärdom idkas; ingen tjena,
Och ingen rik och ingen fattig vara.
Kontrakter, arf, råmärken, åkerbruk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
