Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Ett fornfynd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att antikens ande ha vi i vår tid på sin höjd en
aning om strax efter en glad middag.
Prästen hade redan sprungit från honom, liflig
som en tjuguåring, och försvann åter i trängseln,
men i stället att gå in i sitt eremithus, där så
många främmande ansikten syntes i dörren, fort-
satte Hans Alienus gatan framåt utan mål. Utanför
ringmuren, där buffelhjordarna betade i dimman
under vattenledningarnas brustna arkader, blåstes
dagen ut som af en kall vind från skuggornas rike.
Hans Alienus gick och gick. Han hade ut-
manat ödet redan som gosse. Han hade sökt det,
som var sällsyntare och värre att upphinna än en
kejsartron: lyckan. Han hade redan nära nog
nått målet, nästan snuddat vid det, och då hakade
nu ödet glasögon för hans ansikte och fyllde hans
ådror med ett förfallsårhundrades kokande blod.
Han genomskådade ödets lömska spel, men vid
sidan af hans svårmod sprakade en vild lust att
resa sig mot allt det, som sökte öfvermanna honom.
Ännu långt in på natten ströfvade han genom
gatorna i uppror mot sig själf och mot allt. Han
gick fram och åter öfver Piazza del popolo, marmor-
vålnadernas forum, där de öfvernaturligt höga sto-
derna med lyfta händer och förstenade mantlar
betraktade honom från sitt rundtsvängda rostra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
