Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI1. Hans Alienus blir påflig nuntius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett hårdt slag på axeln tvang Hans Alienus
att vända sig om, och till sin öfverraskning såg
han Almerini stå tätt bredvid i lång rutig ulster och
med stora manschetter.
— I elfte timmen vände jag på bangården, —
berättade han en smula förläget. — Jag kunde
inte bemästra min nyfikenhet att få se minneståget
utan beslöt att skjuta upp resan — till senare.
Jag har ännu inte varit hemma;, och i trängseln
blef jag inknuffad hit med er andra. Det går illa,
Hans Alienus. Det är slut med din tur. Alltihop
blir ett: lefve svartrockarna! — Påskynda du din
alfärd i afton. På det här äfventyret komma ar-
resteringar.
Tumultet på terrasserna tilltog. *
— Ingen dagtingan! — ropade Almerini med
smattrande bas. — Det bör finnas någon bakväg
där uppe i trädgården, efter folket sluppit in, och
på den vägen måste vi skaffa oss ut med heder.
Våga lifvet är i alla fall ett af lifvets största nöjen.
Polismannen kom nu tillbaka med den vackra
flickan och tre ryttarsablar, som han lånat af de
kostymerade, och som sutto så hårdt i baljan, att
man måste hjälpas åt för att draga dem.
— Jag fruktar det värsta, — sade polismannen
och stapplade några steg baklänges med händerna
4-
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
