Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Hans Alienus blir gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läggningen utanför klostret, en fyrkantig vid bygg-
nad, omgifven af tysta trädgårdar, där apelsinerna
lyste och dufvorna kuttrade. Då nu emellertid de
båda engelskornas stämmor hördes genom det fällda
vagnsfönstret, råkade Tuklat-Nirgal i ett sådant
raseri, att kusken icke kunde hålla honom. För-
gäfves sökte Hans Alienus lugna honom med
några stränga ord. Han vände sig om och sträckte
sitt hufvud med de stickande ögonen mot fönstret.
Då strök capucinermunken eftertänksam sitt
skägg samt öppnade vagnsdörren på vid gafvel,
så att de två gamla engelskorna, deras böcker och
deras blå bahytter blefvo fullt synliga.
— Har du sett dem? — frågade han.
Ett ögonblick stirrade väpnaren in i vagnen
och blef sedan genast helt stilla samt gick fogligt
och utan motstånd in genom porthvalfvet till
gården.
— I ett sådant århundrade, — mumlade han,
— kunna till och med centaurerna utan saknad
gå i kloster.
Munkarne gåfvo honom nu en kåpa, sedan
han aflagt kyskhetslöftet, och därefter gingo alla
samtalande i den stilla korsgången, där törnet
klängde kring de vridna sandstenspelarna. Slut-
ligen tryckte en af bröderna med axeln upp en rank
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
