Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Fadern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•f*–––––––––––––––––––––––––––––––––-f
själf måste jordfästa dem, som dogo, af de få be-
byggarne.
Hela aftonen hörde Hans Aiienus porträtten
berätta och märkte under tiden knappast, hur
timmarna gingo.
Då Olsson slutligen hade lyst honom upp på
gafvelkammaren, och han några ögonblick efteråt
gläntade på dörren för att taga ur nyckeln, hörde
han Olsson nere i trappan säga till en af tjänst-
flickorna:
— Att taga emot sin egen son på ett sådant
sätt. En sådan tjufgubbe!
Hans Alienus glömde sig och drog igen dörren
så hårdt, att det gaf skrällande eko genom den
mörka vinden. Hans första tanke var att genast
nästa morgon uppmana fadern att afskeda Olsson,
och åter grep honom en motsträfvig medkänsla
för den gamle mannen, som satt där nere allena
och dödssjuk. Glömda minnen smögo fram ur
husets alla vrår och omringade honom som en
svärm af brokiga fjärilar, och han kom ihåg, hur
han som barn ofta med hemlig beundran lyddes
på fadern, när denne med ett godt hufvuds öfver-
lägsenhet kastade de mest dräpande och kätterska
åsikter midt i ansiktet på de beskedliga landtpatro-
ner, som kommo på besök. Var det till sist att
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
