Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Fadern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undra på, om en sådan man som fadern blifvit
inbunden och bitter i den landtligt tryckande om-
gifning, där han framlefvat hela senare delen af
sitt lif. Och var det icke han, sonen, som först
utmanande kastat handsken? Och nu kunde hvil-
ken dag som helst evigheten resa en så tät vägg
emellan dem, att de aldrig skulle kunna få sagdt,
hur högt de i tysthet alltid hade aktat hvarann.
Han fick icke en blund i ögonen. Han hörde
det stora uret nere på spegelbordet i gula rummet
slå timmarna och råttornas pipande och tassande
ute på löftet. Sömnen hade ännu icke böjt sig
öfver hans örngått, då Olsson kom in och gjorde
upp eld i kakelugnen, medan den gulkalla vinter-
dagningen dystert glimmade i fönsterrutornas frost-
blommor.
En stund senare steg fadern upp från sin bädd,
darrhändt och bruten och stödd på Olssons axel.
— Är min son sjuk? — frågade han. — Jag
har i natt hört steg uppe i gafvelkammaren.
— Utländingar ha så olika vanor mot oss, —
svarade Olsson.
Fadern rynkade pannan, men sade icke något.
Hade det nu gått därhän, tänkte han, att husets
tjänare, när de ville ställa sig in, talade gäckande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
