Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Ensamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värdigt liufvud i muséerna och själf pröfva att bli
detta bufvud så lik, att det slutligen sitter på mina
egna axlar, när jag som gammal hälsar er vid
minnesmärket.
— Det var mycket lofvadt, men löften bör
man hålla. Du reser väl? Fast det är sant! Hur
skulle du nu tåla vid en sådan färd?
Hans Alienus tecknade med käppen i sanden.
— Löftet är ju redan brutet. Eller tror du,
att jag bär det hufvud, som jag önskat? Där står
emellertid i brefvet, att tre af löftestagarne ännu
äro i lifvet och snart ämna begifva sig till byn
för att begynna anordningarna. Det artar att bli
en verklig folkfest.
Hans Alienus fortfor att tala utan att höra
Geder, ty hans tankar hade i ensamheten så full-
ständigt vant sig att gå sin egen väg, att han
icke längre kunde förmå dem att följa en an-
nans. Men för hvart ord blef han mer orolig
och het.
Då Ceder i skymningen reste sig för att gå
och stack sin vinbutelj under kappan, tog Hans
Alienus honom hårdt om armen och följde honom.
Stapplande gingo de båda gamle utför gatan
mellan de röda planken likt två grånade sjöfarare,
hvilka berätta om sina resor och äfventyrliga
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
