Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Ensamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strandningar. Då Ceder hörde om vaxtaflan och
om Sardanapals förgyllda skägg, kommo så många
minnen honom i hågen, att han alklippte hvar
mening med nya historier om hvad han själf upp-
lefvat. I stället att tröttas, blef deras gång bråd-
skande. Fast det redan mörknade buro dem de-
ras steg längre och längre bort nedför backarna,
och de stannade först på den långa hissbron, hvil-
ken darrande för vindstötarna hängde som ett luft-
skepp öfver gaflar och tak.
Natthimmeln hade ej fler ljus än det vida
djupet under dem. Där flämtade ur gaslyktor och
fönster otaliga ljuslågor på öar och malmar, och
bakom master och stag föllo i vattnet ringlande
elddroppar från alla kajer. Timvisarna blänkte
matt på de spetsiga tornen, och hela denna stad,
hvars namnkunniga män lågo begrafna tätt utan-
för kyrkorna och midt i lifvels sköte, så att ga-
tornas vagnar och de lekande skolbarnens steg
skakade deras mull, bar ett egendomligt drag af
kvinnlighet.
— Hvar brinner det ängsliga ljuset där på
den bortersta malmen? — frågade Hans Alienus
lutad mot räckverket. — Hvem kan utleta det!
Hvem kan säga hvad alla dessa ljussken glidit öf-
ver innan de förlora sig i mörkret! Jag vet blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
