Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - VIII. Blidare luftstreck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne först. Första aftonen efter ankomsten gick det
inte rigtigt bra med punschkaraffinen. Kammarjunkaren
hade nog de allra bästa afsigter, men råkade som vanligt
att missräkna sig på sin egen styrka och fick mycket
tidigt söka hvilan.
När brickan kom in följande afton, fick Amelie ett
ängsligt uttryck i ansigtet och vred sig oroligt i bädden.
Gösta såg det, tog punschkaraffinen från brickan, räckte
den åt mamsell Ulla och sade:
— Medan vi ha vårt kära främmande här, skola vi
hedra dem med att begagna den gamla venetianska
servisen, som min far var så rädd om, att den blott fick
komma fram vid rigtigt högtidliga tillfällen.
Det var en briljant servis, den der venetianska, och
dess vattenklara kristall blixtrade på ett underbart sätt,
men det bästa af alltihop var att den tillhörande karaffinen
var så liten, att då damerna och barnen fått sig några
droppar hvar och Gösta och herr Lugner ett glas eller två,
kunde kammarjunkaren sedan tillgodogöra sig resten och
fortfara att vara en mycket snäll och hygglig pappa ändå.
Mycket sällan drog Gösta sig nu bort från de öfriga,
och då det skedde hade han verkligen något att sköta
med affärerna. Sorg och oro, ängslan och förebråelser
vaggades så mildt till ro derute i den milda, rena luften
af två goda, pröfvade qvinnors innerliga kärlek för hvarann
och barnens glädje, hvilken, omedveten om allt, som
ängslade och tryckte, hejdlöst gaf sig luft i Halleborgs salar.
In i den sjukas rum, der aldrig mera än tre eller
fyra fingo vara i sänder, trängde ljudet af de bullrande
»skälen», då man »väfde vadmal» derute i stora salen.
Rummen lågo i fil så att Amelie, der hon låg, kunde se
halfva julgranen, och rätt som det var svängde de unga
omkring den under det Hanna och unga Lugner sjöngo:
»Höga berg och djupa dalar,
Här är vännen, som mig behagar!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
