Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Januari 1930 - Porträttet, av Poul Levin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
en utan kom in i några mindre
rum, där ingen människa fanns.
Hon ilade förbi tavlor, tavlor — å,
dessa ändlösa rader med tavlor!
En snyftning ville pres-sa sig
fram djupt nerifrån hennes bröst.
Hon tryckte näsduken mot
munnen. — Yar hon då inspärrad? Hur
länge skulle hon springa omkring
så här?
Med ens stod hon vid
trappned-gången. Hon stannade och grep
med handen om ledstången. Den
kyliga luften nerifrån förhallen slog
emot henne. — Så, nu var hon
herre över sig själv och kunde gå.
Eftermiddagstrafiken ute på
gatan rev henne med sig. Det hade
börjat regna, och alla ville hem på
en gång. De rusade förbi
varandra, stormade spårvagnarna,
anropade automoibilerna, som rullade
fram över torget, hetsade av de
olika signalerna från hotell och
hållplatser. Tidningspojkar utbjödo
sina avisor vid hållplatserna. Det
var som om alla dagens ljud skulle
ha samlats, gälla och hetsiga, till
ett gemensamt utbrott.
Fru Gude rusade framåt som de
andra, utan en tanke, buren av
strömmens oro. Denna oro hade
kommit in i hennes blod. Hon
kände sig jagad. Bara vidare —
vidare !
Hon kryssade sig fram. Mötte
bekanta, som ville hälsa på henne.
Hon slet sig ifrån dem. De
ljusstrålande ’butiksfönstren foro förbi
henne: klänningar, mattor, böcker,
blommor. — Ja, blommor. Hon
både ju glömt, att det fattades
blommor till den stora
kristallvasen. Hon gick in i affären och
köpte, halvt som i dröm, en stor bukett
blekröda rosor. Och så ut på
gatan igen. Hemåt!
Hennes man var hemkommen.
Han gick omkring i rummen och
tog en överblick av
förberedelserna. Det skulle ju ordnas med
sittplatser för alla gästerna.
Tjänarin-norna och de tillfälliga
uppasser-skorna sprungo om varandra. Där
dukades gående bord till supé.
Stolar placerades på lämpliga
ställen. Glas och porslin klirrade.
Gude följde sin hustru, som
brådskande började ordna rosorna.
De voro för många för den stora
vasen — hon måste ha flera glas.
Vatten skulle hämtas. Hon måste
svara på alla frågor, som riktades
till henne. Hon hade försenat sig,
det var hundrade ting hon hade
glömt.
Bara inte tala med honom — inte
de båda allena —- inte bli tillfrågad
cm något — inte svara!
Gude talade om hur dagen
förlupit borta på kontoret. Där hade
inte blivit mycket uträttat, alla
tänkte på festligheterna — den i dag
och den i morgon. Nåja, det var
ju inte så underligt. Direktionen
ville ha det storslaget för
reklamens skull. ISTå, det var ju
ingenting att säga om. Men det oroade
och distraherade. Där skulle
också hållas tal.
Hon såg upp. — Ja, det måste
väl hållas tal.
Han smålog litet förläget och
drog Tipp ett papper ur fickan. Han
hade minsann inte heller kunnat
uträtta något förnuftigt i dag. Här
skulle hon få se — han hada suttit
och skrivit ett långt tal.
—- Ånej, ånej, tänkte hon, skall
han också hålla tal till dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
