Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Januari 1930 - Porträttet, av Poul Levin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JANUARI MÅNAD
11
sysselsatt med att knyta sin vita
halsduk.
— Ja, du, det är i själva verket
den enda festlighet jag glatt mig åt
på många år. För ser du — han
stod och såg ned — jag tycker, att
jag har nått ett mål. Både som
tjänsteman och som — som — —
sådant där var svårt att få fram —
— som principal och — som
människa.
I detsamma såg han upp på
henne och märkte, hur förtjusande hon
var i sin nya, vackra klänning. Han
gick bort och tog hennes händer
och strök sakta över hennes fingrar,
från ringarna och ut till naglarna.
De talade icke till varandra. Hon
stod där orörlig i sin festdräkt och
mottog, med en känsla av lycka och
gripenhet, hans hyllning.
De stodo sida vid sida oöh togo
emot gästerna.
Genast när den förste av
herrarna hugade sig för henne, tänkte
hon: Han var det! Och endast
med möda kunde hon ’behärska sig.
Men så kom den näste. — Yar det
inte han? — Eller h a n ? — Så
frågade hon sig själv för var och en
av dem, ända ned till den yngste.
Ack, det var ju likgiltigt! — De
voro lika goda allesammans !
Stämningen var tryckt — det
märkte hon mycket väl. Damerna
stodo i en klunga för sig och
mönstrade rummen. Från och till
sprang den ene eller andre av
herrarna och försökte konversera med
dem. Alla dessa människor, som
dagligen voro kamrater, voro i
afton främmande för varandra.
Fru Gude såg sin man gå från
grupp till grupp. Han var vänlig
och ville gärna säga ett ord till var
och en. Så snart han närmade sig
tvingade alla herrarna fram ett
konstlat leende; de stodo och drogo
i sin vita väst oöh visste ej vad de
skulle säga. Och när han kom till
damerna, skockade de sig närmare
varandra och blevo så stela och
fåordiga.
Ordföranden, en utmärkt
sällskapsmänniska, konverserade med
värdinnan. Hon hörde knappt vad
han sade. Jo, nu talade han om
porträttet: förstklassig konst, fina
färger . . . En hel liten
konstrecension blev det. Men det gjorde
intet intryck p!å henne. Hon frös
invärtes.
Så slogos flygeldörrarna till
matsalen upp. Det kom som en suck
av förväntan från dem alla, då de
sågo de många framdukade
rätterna. Tveksamt närmade de sig
bordet, ingen ville börja. Endast
gamle Barsk, kassören, tog
obesvärat för sig; han visste att man
måste passa sig, om man skulle få sitt
lystmäte vid en sådan bjudning.
Gude börjar sitt tal. Hans fru har
ställt sig vid hans sida. Medan
hon lyssnade till hans ord, iakttog
hon alla ansiktena runt omkring.
De voro hövliga och behärskade och
utan känsla. Hur kunde han också
tro, att dessa vanliga, helt
opersonliga talesätt skulle kunna göra
intryck på dem? Månntro det inte
ändå var det skrivna talet han höll ?
Historiskt var det i varje fall, och
åtskilliga siffror innehöll det
också.
Men han tackade dem, han
tackade dem hjärtligt och önskade dem
allt gott. Ja, nu kunde hon hön
känslan bakom hans ord, hon allena
visste vad alla dessa ord betydde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
