Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Januari 1930 - En Kungadröm, av Pinus Strobus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(18 HALLS BERÄTTELSER
der icke skall skänka sin fagra ros
åt en fattig jägare. Men skulle
han hellre se henne bortförd av
svenska soldater?
Med ens stannar han. Blicken
ljusnar. Är det icke . . .? Jo,
verkligen, där kommer hon ju själv.
— Borghild, du här! utbrister
han. Jag fruktade, att . . . Han
förmår ej uttala tanken. Vart
skall du taga vägen?
— Till min faster uppe vid
Rok-kevand, svarar hon. Far vill, att
jag skall bege mig undan de
svenske.
— Däri har far rätt, säger han.
Men hon svarar icke därpå.
— Jag har sett honom, säger hon
plötsligt, liksom för sig själv.
— Honom! Vem menar du?
frågar han. Han känner en stark
smärta och vrede uppstiga inom sig.
Skulle Borghild ha skänkt bort sitt
hjärta åt en svensk soldat, kanske
en ung officer? Han griper
henne hårt om handleden.
— Yem har du sett?
Häpen ser hon på honom.
— Björn! säger hon strängt.
Han släpper hastigt hennes arm.
Jag har sett honom,
konungen! svarar hon, och rösten har en
stark, glad klang.
— Yar? frågar Björn. Förtälj!
Hans ord ljuda korta som
svärdshugg. Skulle denne främmande
herre vågat kasta lystna blickar
på . . .
Borghild berättar: "När jag kom
till Köpenhamn för 8 år sedan,
hörde jag mycket talas om de svenske
och deras konung, som då var långt
borta i Turkiet. Men gref
Stenbock var hemma i Sverige, han, och
honom fruktade de danske mycket.
Han vann ju också två segrar över
dem men blev snart därpå deras
fånge med hela sin här. Ännu hör
jag för mina öron det segerjubel,
som då rådde i Danmark. Hur
man hånade fienden i sitt övermod!
Men snart tystnade hånet, och man
började åter rädas för de svenske.
Deras konung hade kommit hem.
Vilka vidunderliga rykten där
flögo om honom! Somliga sade, att
han var ett fruktansvärt lejon;
andra påstodo, att han var mild och
ren som ett lamm. Men alla
fruktade honom. Varför förskräcktes
de för ett lamm? Nu har jag själv
sett honom.
— Nå är han lejon eller lamm?
— Han är konungen.
— Jaså, konungen! Men var,
hur mötte du honom?
Och Borghild berättar: "Det var
dagen efter de första svenska
truppernas ankomst. Våra drängar
voro tagna till fästningen. Far
hade några säckar säd stående i
kvarnen. Dem ville han föra undan.
Strax efter midnatt väckte han
mig och bad mig lysa honom i
kvarnen. Vi gingo dit. Jag tog
blindlyktan, far tog en säck under
vardera armen. Vi skulle just
lämna kvarnen. Då stod en hög,
mörk gestalt i vår väg. "Halt!"
ljöd hans röst klar och bestämd.
Vad gör du här? Ingen av oss
vågade svara, ty han stod där med
dragen värja. I min förskräckelse
lät jag lyktans sken falla över
främlingens drag. Nå svarar du
inte? Vad gör du här? upprepade
han med en skymt av otålighet i
rösten. Jag, jag . . . stammade då
far. Så du ville rädda detta åt de
norske, sade främlingen. Men nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
