Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Januari 1930 - En Kungadröm, av Pinus Strobus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JANUARI MÅNAD
19
är den säden i vår ägo; den skall
smaka oss rätt väl. Därmed gjorde
han en befallande handrörelse. Vi
förstodo, att han var en hög
officer. Far ställde stum säckarna på
marken. Sätt in dem i kvarnen!
befallde svensken. Far såg på
honom och lydde hastigt. Vem har
du med dig? frågade åter svensken.
Nåd, herre! Det är min dotter,
mitt enda barn, svarade far, och
så tog han lyktan och lyste över
mig. Frukta intet! sade officeren,
och hans röst lät så vänlig och
lugn. Se här, tillade han hastigt,
vi svenske äro inga tjuvar och
rövare. Därmed lade han några mynt
i fars hand. De voro av guld. Vi
förstodo sedan, att den ensamme
officeren var konungen. Far
bugade sig och drog mig med sig
bort".
— Och du, vad ville han dig?
frågar Björn.
— Han sade intet till mig. Han
ser icke kvinnor. Hans män säga,
att aldrig en kvinna betvingat hans
hjärta. Jägaren drar en suck av
lättnad.
— Är du icke rädd att gå ensam?
Får jag följa och skydda dig?
frågar han.
— Nej, nej, jag vill gå ensam.
Hit ha de svenska trupperna ännu
icke hunnit. Och jag känner alla
genvägar.
— Nå, Gud vare med dig då!
Och må de svenske snart draga bort
härifrån med oförrättat ärende, så
att vi få frid i landet!
Borghild fortsätter sin väg med
raska steg. Men Björn står länge
och ser efter henne. Vad var det
som gjorde hennes utseende så ljust
i dag? Månne hoppet att snart va-
ra i säkerhet uppe i skogsbygden?
Knappt kunde väl anblicken av
honom vara orsaken. Och hans
blick mulnar ånyo. Men Borghild
sjunger för sig själv några strofer
ur en gammal riddarvisa:
"Och det var Ulfva, lilla dvärgens dotter,
Hon ville honom vidare väl:
Då gav hon honom en glaven ny
Och därtill så gott ett svärd.
Och aldrig skall du strida en strid,
Där du ej seger skall vinna;
Och aldrig skall du segla en sjö,
Där du ej stranden skall hinna".
Det är en vecka senare. Björn
jägare är ute på vandring med sitt
gevär. Sakta smyger han fram
längs Tistans norra strand.
Mörkret ligger tätt över nejden, men
Björn känner varje vrå, varje sten.
Han minns en dag för tre år sedan.
Då var han på väg ned från
fjällen med en börda jaktbyte, överst
en väldig örn. Han hade just nått
den lilla fjällstigen. Med ens
ryckte han till och tvärstannade.
Framför honom stod plötsligt, som om
hon höjt sig ur jordens djup, en
gammal, krokryggig liten gumma.
Hennes vita hårtestar stucko fram
under mössan, och ögonen glödde
som eldkol. En lappgumma var
hon. Stygg syntes hon honom, och
olycka bådade hon säkerligen. Ett
ont möte var det, men han vågade
ej heller sticka sig undan bland de
lågväxta buskarna.
— Var ej rädd, du, Björn skytt,
sade hon. Nog känner jag dig.
Många renar, björnar, vargar och
järvar har du skjutit i dina da’r.
En jätteörn har du fällt i dag. Det
är icke den första och blir ej hel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
